Smärtrehab

I torsdags var jag på mitt första besök på smärtrehab. Jag hade två tider, en till en ssk och en till läkaren. Jag känner läkaren sedan innan för vi jobbade ihop på Ronneby vc. Sköterska gick mest igenom lite praktiskt och vad de kan erbjuda mig hos dem. Man kan få individuella besök men man kan också få delta i en kurs som är två dagar i veckan under åtta veckor. De ser helst att man är helt sjukskriven under dessa veckor dels för att det är rätt påfrestande och dels för att man ska kunna träna med sjukgymnast mm de andra dagarna. De har två kurser per termin och den jag i så fall skulle bli aktuell för börjar i augusti. Jag är inte riktigt på det klara med vad som egentligen ingår i kursen men jag vet att det handlar en hel del om smärthantering. Sen fick jag träffa läkaren och det besöket tog en timme och en kvart ungefär. Vi gick igenom smärtan, mina depressiva- och ångestrelaterade besvär som till stor del kan bero på att jag lever med smärta dagligen. Hon undersökte mig och kom fram till att det inte handlar om någon fibromyalgi i alla fall, phuu! Vi pratade också en del om vilka mediciner jag använder och har använt mig av. Jag tar Panodil en hel del, Citodon till natten när det är som värst och så har jag tagit en hel del Voltaren men det funkar inte längre för magen. När jag varit hos distriktsläkare på vårdcentralen har det varit mycket prat om att jag "måste stå ut", "lära mig leva med smärtan", "vi kan inget göra för dig" och "du får inte äta för mycket smärtstillande, inkl Panodil". Denna läkaren jag träffade nu hade mer inställningen att "klart du inte ska ha ont hela tiden i 30 år till". Bara tabletter kan inte göra det bra, utan jag måste hitta nya strategier, men, jag måste också kunna smärtstilla mig. Hon uppmuntrade mig att fortsätta med Panodil om de hjälper mig. Hon satte även in Celebra och vi ska diskutera om jag även ska börja med Saroten som egentligen är en antidepressiv tablett. Anledningen till att jag kanske ska börja med den är att den på sikt är smärtlindrande och den kommer att ge mig bättre sömn. Jag äter redan en antidepressiv tablett sedan ca 1,5 år tillbaka, denna kommer jag nog få äta livslångt, det är 3:e gången jag äter såna och då är risken för recidiv stor om man slutar. Det är helt okej för mig för jag mår bara bra av den. Många äter den (Citalopram) och många har den livslångt. Det är absolut inget jag skäms över, att jag äter lyckopiller, jag har förlikat mig med att jag är en känslig själ och kan denna lilla tablett hjälpa mig så jag inte faller ner i ett hål igen så, fine! 

Allt som allt så var det ett ytterst bra möte och jag känner förtroende för läkaren. På torsdag är det dags igen och då ska jag träffa en psykolog, en arbetsterapeut och en sjukgymnast. Sjukgymnasten har jag också jobbat med innan och vet att hon är väldigt kunnig. Så, nu håller vi alla tummar och tår att det blir något bra av detta!