Det är helt otroligt hur minnet fungerar. Jag kan ofta komma på mig själv att jag kommer in i ett rum och har ingen aning om vad jag skulle göra där, får gå tillbaka till utgångsplatsen och då kommer jag ofta på vad jag skulle göra.
När det sedan kommer till musik så är det som om musikhörnan i hjärnan består av longlasting klister. Jag kan lyssna på en låt jag inte hört på åratal och ändå kunna varenda litet ord i texten. Sen är det känslorna musik kan frammana.
Om jag lyssnar på Forever Young med Alphaville åker jag snabbt tillbaka till högstadiediscon i Lyckeby medborgarhus när jag dansade tryckare med en kille jag var så förbaskat kär i och som nog inte ens visste vad jag hette :). Lyssnar jag på Show me heaven med Maria Mckee hamnar jag i Ullis rum i Kättilsmåla dagen efter jag fått min första kyss.
Lyssnar jag på Don´t let me get me med Pink är jag tillbaka i en tid då jag mådde förfärligt dåligt när jag var runt 20-22 år. Synd, det är ju en väldigt bra låt. Om jag hör utan dina andetag fylls jag av kärlek både till Millie och till Jens, till min familj alltså.
Nåväl, i bilen på väg till jobbet idag lyssnade jag på två låtar med Bon Jovi, dels Bed of Roses och dels Always. Ja herregud. Bed of Roses = Johan spelar gura och jag sjunger i hans pojkrum på Hästö. Always = Kääärlek, både besvarad och obesvarad, denna låten gick varm under flera år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar