Massa olika känslor rördes upp igår när jag var hos psykologen på smärtrehab. Jag är så trött på att hela tiden oroa mig för olika saker och ha dåligt samvete för lika många saker.
Vi pratade igår om min rädsla för smärtan. Jag tänker ständigt på hur jag ska föra mig för att inget ska hända så jag får mer ont. Det är en uttröttande kamp varje dag och det är inge kul att föra en kamp mot sin egen kropp.
Det mesta jag gör med Millie känns som ett berg att bestiga, jag är jämt trött tack vare smärtan och bara tanken på att göra olika saker får mig att bli rädd för hur ont jag kommer ha efteråt. Exempelvis simhallen, Millie älskar simhallen. Jag får skitont i ryggen efter att vi varit där. Millie älskar att gå till parken, parken betyder ofta olika kroppspositioner som inte direkt är gynnsamma för mig. Millie älskar leklandet, bara att krypa in i bollhavet skulle kunna få mitt bäcken att flyga all världens väg.
Allt jag gör både hemma, på jobbet och på gymmet gör jag med en liten gnagande tanke att tänk om något händer nu. Jag blir så ledsen över att inse att så mycket av min tid och energi går åt till detta. Jag lägger alldeles för mycket energi på helt fel saker, jag måste rikta om energin på något sätt.
I natt låg jag i alla fall och grubblade till klockan var ungefär halv två och vaknade sedan klockan fem. Jag är inte pigg idag.
Men, grubblerierna ledde i alla fall till ett beslut.
Helgen som kommer skulle jag åka på den där militärgrejen för sjukvårdspersonal i Göteborg, men jag har nu bestämt mig för att stanna hemma istället. Ju närmre helgen kommit desto mer panik har jag fått över att jag slösar bort en hel helg som jag skulle kunna spendera med Millie.
Jag kanske missar något helt fantastiskt roligt och lärorikt, men jag har valt och hemma blir jag. Jag vet att både Milie och Jens såg fram emot att få vara hemma själva i helgen men de kan ju hitta på något själva tillsammans ändå. Jag vill bara inte missa hela helgen med Millie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar