Pengar

Jag har levt många år där jag fått vända på 50-öringarna. Efter gymnasiet var jag i England i knappt ett halvår som aupair och när jag kom hem började jag som vårdbiträde i hemtjänsten. Jag jobbade först på timmar som så många andra gjort och det var överlevande från månad till månad som gällde. När jag sedan fick ett vik så hade jag en heltidslön på något fjantigt i stil med 14500/mån. Efter något år började jag plugga till syrra och hade då studiemedel och det är som bekant inte heller så fett. Jag gick ut i januari -07 och hade olika vik fram tills att vi fick Millie. Detta resulterade i en blygsam föräldrapenning och det var knapert mest hela tiden. Värst var det efter att jag och Millies pappa separerat. Jag och Millie bodde kvar i lägenheten som kostade ca 7000 kr/mån. Jag jobbade 80 % och pluggade 50 % och herrejäklar vad dåligt med pengar jag hade. Jag hade aldrig klarat det utan hjälp från mina föräldrar eftersom jag gick back ca 3000 kr/mån. Jag drog in på allt som kunde tänkas men det gick inte ändå. Jag var minst sagt bitter, här blir man intalad under hela sin uppväxt att man ska plugga för att kunna få ett bra jobb med en schysst lön. Fasen heller tänkte jag. Nåväl, jag fick nytt jobb och det blev lite bättre, vi flyttade och det blev ännu lite bättre. Jag och Jens flyttade ihop, ännu bättre (på måååånga sätt :) ), jag fick nytt jobb igen, och nu ännu ett nytt jobb. De sista två åren har jag haft en löneutveckling på nära 10 000 kr /mån. Jag har aldrig kunnat skämma bort varken Millie eller mig själv med prylar, hon har alltid fått all min kärlek men det materiella har lyst med sin frånvaro, i mina ögon i alla fall. Nu, äntligen, kan jag köpa saker till henne. Inte så att jag för den sakens skull överöser henne, men förut KUNDE jag inte, även om jag ville för då skulle annat få stå tillbaka, sånt som är basalt i ett hushåll..typ, dammsugarpåsar. Ja, jag har övervägt att tömma påsen och använda den igen för att slippa lägga pengar på nya.

Det jag vill säga är att jag äntligen nått någon form av mål. Jag vet vad pengar är värda eftersom jag fått kämpa mig svettig för att få det att gå ihop. Jag kan numera bjuda hem familj eller vänner på en trerättersmiddag utan att det betyder att min ekonomi är sabbad för 3 månader framöver. Jag kan ta en tripp till mina vänner i Göteborg utan att behöva spara jättelänge innan. Jag kan ta en shoppingtur utan att bli kallsvettigt för att det inte ska finnas något kvar på kortet när jag står i kassan på City Gross.

 Nu blir nästa stora sak att spara till vårt bröllop. Jag vill ha ett storslaget bröllop för att fira vår framtid ihop, min, Jens och Millies...och eventuellt någon mer i framtiden. Jag tror också att vi kommer kunna spara ihop till det bröllop vi (jag?) vill ha utan att behöva leva på existensminimum allt för mycket. Jag och Jens hade tänkt åka bort ihop i september men det är en sån sak som vi väljer att vänta med och istället lägga de pengarna på vår stora fest. Jag tror det är nyttigt att ha fått vända på slantarna, det ger en större uppskattning för det man jobbar sig till. Mina pengar är pengar jag tjänar för att jag är bra på det jag gör på jobbet och för att jag kämpat mig igenom nästan 4,5 år på högskolan...och för att jag inte nöjer mig, en bra löneförhandlare är jag definitivt! :). Ni som läser detta och är gifta, vad har era bröllop kostat? Om ni vill dela med er?