Nytt år

Jag ska inleda med att säga att jag önskar so badly att 2014 blir bättre än 2013.

Mitt liv präglas fortfarande av en massa tomhet, förvirring, ledsamhet, hat, äckel, förebråelse och framförallt kamp. En kamp mot mig själv känns det som. En kamp för att nå acceptans och lugn. En kamp för att hitta en plats, inte nödvändigtvis en fysisk plats utan mer en plats i mitt sinne, där jag kan vila. Känna mig trygg, glad, omtyckt, värdefull, lugn, tillfreds. Om så bara en dag i veckan. Jag brottas ständigt med vem jag ska sätta först, mig själv eller andra. Har alltid haft en tendens att försöka vara andra till lags, därav mitt dåliga humör och temperament, har ju aldrig riktigt varit mig själv. Men, vem är jag att säga att mitt väl och ve går före någon annans?

De sista dagarna har varit väldigt jobbiga. Jag har funderat på olika alternativ i form av hopp, rep och tabletter. Men, Millie är min räddning. Jag kan inte lämna henne. Hon är mitt allt, mitt liv. Jag skulle gå genom helvetets alla kval för henne. Kan knappt förstå att hon är sprungen ur min kropp. Millie är den finaste lilla varelsen jorden skådat. Jag har inget annat val än att gå upp på morgonen och fortsätta mitt patetiska lilla liv, för hennes skull. För Millies skull.

Jag är bara så outsägligt trött. Trött.

Gott nytt år.

Hej

Jag har inte kunnat formulera mig på ett tag. Jobbar halvtid nu och de timmarna ihop med min överaktiva hjärna och ryggont suger all energi ur mig. När jag jobbar förmiddag lägger jag mig alltid när jag kommer hem och sover i flera timmar. Helt sjukt hur man kan vara så trött hela tiden.

Jag känner mig tom, tom, men ändå uppfylld, av tomheten liksom. Ensam, övergiven, missförstådd. Ihålig. Ledsen, förbannad. Förbannat trött på att detta liksom inte kommer gå över. Ledsen för att jag inte längre kan tänka att jag bara är lite nere, detta är livslångt.
Ledsen över att jag känner att hela jag är ett ok som de omkring mig får bära. Jag försöker att vara till så lite besvär som möjligt. Vill inte dela med mig av hur jag mår när jag ser hoppet i ögonen på de som frågar 'mår du bättre nu?' Jag ser att de hoppas jag ska säga ja för att slippa lyssna på sin trasiga vän.
Jag vill verkligen vara en glad, lugn och harmonisk person som inte behöver tas om hand. Den jag alltid låtsats att jag är. Men så är det inte. Jag behöver tas om hand. Saknar någon som kan rida ut stormen med mig, någon som kan hålla mig i handen, säga "jag älskar dig som du är och stöttar dig i din kamp" För en kamp är det. En kamp mot uppgivenhet och skuggor som lurar i hörnen. Nån som kan vara hos mig när jag föraktar mig själv och säga "du är den finaste för mig". Någon som inte har några krav. Någon som kan krama mig tills det går över, hålla i mina händer när jag vill göra min kropp illa. Som faktiskt tvingar mig att visa mitt riktiga jag, som håller mig fast när jag kämpar emot. Som låter mig sova tryggt med huvudet vilande i knäet.
Men vad inbillar jag mig. Hittade en lapp här hemma där jag i en stund av mycket stormiga känslor bland annat skrivit att kärleken dödar mig.
Hur ska jag våga släppa in någon igen?

2 nätter

Hej på er.

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg när jag inte är helt förblindad av uppgivenhet.

Just nu är jag på jobbet, sitter i rådgivningen och det är en ovanligt lugn fm.

Denna veckan är Millie hos sin pappa hela veckan. Mamma och pappa är bortresta. Jag har varit ganska nervös för hur detta ska gå. Det är inte alltid jag ringer mina föräldrar men jag vet att de finns där om jag skulle behöva det, nu gör de inte det.

Jag har dock försäkrat mig genom att förvarna min syster att jag kanske hör av mig till dem om jag krisar och kan även åka till min älskade Thomas om det skulle behövas.

Två kvällar och nätter har jag haft ensam hemma nu utan att fångas av paniken och göra mig själv illa. Det är inte mycket, men det är två mer än inga.

Jag väntar fortfarande på tid till DBT-teamet. Jag har fått veta att jag ska få träffa dem för bedömning men inte när. Han som satt min diagnos på psykiatrin tror inte det ska vara några problem för mig att få behandligen. Hoppas verkligen det går undan nu. Han i psykiatrin har poängterat för mig att jag fått en snabb handläggning när jag uttryckt min frustration. Ja, det är lätt för honom att säga, för mig har det tagit omkring 20 år.

Jag har fått veta vad som är fel på mig, men har inte fått några som helst verktyg för att hantera felet.

"Om du vill göra dig illa, ring någon, ta en kall dusch, håll en isbit i handen"

Mmm, visst, det har ju verkligen samma effekt.

Att ringa till någon och säga "jag vill göra mig illa" kommer enbart bemötas med ett "ehh, va, är du knäpp, klart du inte ska göra det". Också lätt att säga. Har man hittat något som lindrar det stora svarta så är det svårt att undvika att använda sig av det. Negativ förstärkning.

Jag ägnar mig en hel del åt träning också, även det är ångestdämpande. Jag försöker att tänka på vad jag lärde mig på smärtrehab, att ta det lite lugnt och att alltid lägga in någon rehabövning i varje pass.

Försöker skapa nån slags struktur i träningen och inte fläska på med knäböj i en timme vid varje pass.

Min tanke är 2 konditionspass, 2 styrkepass och 1 bassängpass i veckan med ordningen, kondition, styrka, bassäng, kondition och styrka.

På jobbet tycker jag det funkar. Jag hade inte fixat att jobba heltid. Det går bra när jag är här, men jag är helt slut när jag kommer hem. Igår slutade jag vid lunch och somnade 2 timmar när jag kom hem.

Är sjukskriven på halvtid ungefär november ut om jag inte missminner mig sen får vi se vad som händer.

Kommer jag in på DBT-behandlingen är det inte troligt att jag kan jobba heltid samtidigt.

Man skulle kunna säga att mitt liv är lite stökigt just nu....

Helg

Dessa helger när Millie är hos sin pappa ägnar jag åt att träffa vänner och svira. Känns som om jag är tillbaka till tiden när jag och Linda pluggade ihop och festade hela tiden. Kanske jag festar för mycket... Det må så vara isåfall. Större delen av mina vardagar är jag ledsen, uppgiven, frustrerad, tom, orolig, arg och trött. Jag behöver dessa helger för att släppa och kunna ha någon form av kul. Missförstå mig inte, jag njuter varenda sekund när Millie är hos mig, men efter läggdags är det bara jag och mina tankar här.

Peace

Svart

Det känns som om jag tynar bort.

Hur kan man vara så tom men ändå så uppfylld. Tomheten fyller mig. Jag är borttappad.

Varför? Jag vet inte varför jag är ledsen, arg, glad eller tom. Det är frustrerande. 

Jag är livrädd för hur mitt ska se ut. Tänk om jag aldrig kommer ur denna dalen? 

Tänk om jag aldrig kommer finna någon som kan stå ut med mig och min själ, ingen som kan stå vid min sida och acceptera mig. Varför skulle någon göra det? Jag förstör allt i min väg. Jag gör fint fult. 

Hur ska jag kunna veta vad som är mina riktiga känslor och vad som är min "störning" som spelar mig ett spratt? Hur ska jag våga släppa in någon? Om jag blir ratad, sviken eller knuffad igen kommer jag aldrig att ta mig upp. 

Det känns som om jag balanserar på en tunn lina, på andra sidan finns livet, under mig finns ett helvete. Jag har inget att hålla mig i på vägen över. 

Jag vill att någon ska komma och bära mig över. Hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra, att jag inte behöver vara ensam, vad som än händer. 

Varje dag är en jävla kamp, ett nytt berg att ta sig över. Det är aldrig tyst i mitt huvud, jag analyserar, tänker och grubblar hela tiden. Sysselsätter mig så mycket jag kan, tar på mig masken, men det blir svårare och svårare, jag orkar inte. Vill ta av mig masken och visa mitt riktiga jag, hur skulle jag kunna göra det? 

Jag har inte förmågan att hålla mig själv uppe, vem ska göra det åt mig?

När ska det ta slut?

Människor frågar hur jag mår. I mina öron är det en fråga med ett hopp, ett hopp om att jag ska säga att jag mår mycket bättre så de slipper lägga sin tid på att försöka förstå, att lyssna om jag skulle vilja prata. Ingenting känns förutsättningslöst.

Klockan är halv tio. Jag funderar på vad jag ska göra. Ska jag gå till gymmet? Ska jag ta några av tabletterna doktorn skrivit ut som jag undviker att ta och försöka sova? Tanken på att gå och lägga mig ger mig kalla kårar. Ska jag dricka mig full? Ska jag gå ut och gå? Ska jag sitta här och kedjeröka och lyssna på musik och fortsätta böla? Hur mycket tårar kan det finnas...? Jag har fått torra partier under ögonen av allt lipande.

Ska jag ringa nån? Det ger mig också obehagskänslor...den jag ringer kommer fråga varför jag mår dåligt och jag kommer inte ha något svar.

Ännu en

Lägger upp ännu en liten filmsnutt som är oerhört träffande. Jag får så blandade känslor när jag ser dessa små filmer. Dels blir jag ledsen för att jag är som jag är och dels känns det så skönt att äntligen veta att det finns andra som känner som jag, som kan sätta ord på det jag känner men alltid haft svår svårt att förklara.

Jag är väl medveten om att ni som läser kanske inte tittar på dessa filmer jag lägger upp. Men jag råder er, vill ni känna mig och verkligen förstå mig, kunna ställa upp som vänner, då ska ni tar er tiden att titta. 

Klicka

Vad hände i helgen?

Som ni förstår så mådde jag inte direkt prima i helgen.

Jag hade tjejkompisar här hemma och jag hade sett fram emot kvällen, men i fredags gled bäckenet iväg igen och jag hade ont som in i hela helvetet i lördags. Hade även en jobbig session hos Rickard i torsdags som fortfarande låg kvar i sinnet.

Nåväl, under kvällen fick jag först sms från Jens att han och Allan hamnat på samma fest, sms:et var förmodligen menat att ge mig dåligt samvete, vilket lyckades. En stund senare fick jag sms från Allan om samma sak, men han var mer kaxig. De hade visst tjabbat, nån drink hade blivit utvält och Jens hade stuckit i ilska. 

Detta kanske inte låter som så mycket för er som läser, men just nu klarar inte mitt ostabila psyke sån drama. Jag vill bara bli lämnad ifred av båda. 

Leave me the fuck alone!

Igår fick jag även ett mail från Allan där han först ber om ursäkt för i lördags och sedan fortsätter med att han tänker på mig varje dag, att han skäms, att han upplevde att jag inte tyckte han dög och att jag avvisade honom.

Ja visst....det var precis så det gick till.

Mörker

Det sänker sig över mig som en dimma, en oigenomtränglig dimma. Jag vet inte hur jag ska hitta ut.

Det gör ont. Hela tiden. I själen. Jag skrattar och lever, men bara på ytan, inuti är jag som träden ute som fäller sina löv. Ibland vill jag ta fram motorsågen och skära av grenarna för att slippa se allt som faller, vissnar och dör.

Jag är ihålig.

Min tillflyksort

Gymmet. 

När jag tränar glömmer jag allt annat. Missförstå mig inte när jag skriver att min sjukgymnast säger till mig att jag ska ta det lugnt med träningen, givetvis ska jag träna. Det jag inte ska göra är att överdriva träningen som jag gör med det mesta i mitt liv.

Dels klarar min fysik inte så hård träning som jag vill utföra och dels så är det inte bra för mig att ständigt vara på flykt. Just nu kan jag inte hitta någon balans. Så fort jag går från gymmet vill jag gå dit igen. Jag och Millies pappa har pratat om möjligheten att hon ska vara hon honom några extra dagar nån vecka, hon bor ju mer hos mig.

Jag diskuterade detta med Rickard (psykologen), han frågade vad jag skulle göra med den tiden då...Ja, jo, jag skulle väl spendera mer tid på gymmet, på flykt, från min själ. 

Som det ser ut nu så tränar jag ca 4 ggr/v 1-1,5 timmer per gång samt någon powerwalk i veckan. 

Det är inte bara flykten från mitt inre som tar mig till gymmet, det är även jakten på kalorier. Hur mycket jag än tränar så är jag lika missnöjd med min kropp. Både på insidan och på utsidan.

Jag är nervös för imorgon.

BPD

Musik

Jag lyssnar väldigt mycket på musik, olika sorter, i princip allt utom sånt man lyssnar på på rejv och dansband. 

Musik väcker mycket känslor och hittar jag en artist som fånga mina känslor i sina texter så kan jag haka upp mig utan dess like. 

Nyligen fastnade jag för Calling av Moa Lignell, lyssnade på den oräkneliga gånger.

Här är i alla fall ett axplock från olika texter som jag kan identifiera mig med....

"Jag ska aldrig mer säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå"

"Jag kan tänka till det knappt finns något kvar, jag har känslor utan uppehåll"

"Kom inte hit om du vill bli buren, du ser väl att jag är tung nog som det är"

"Jag vet att jag kan fastna i en feber, du har kallat den hänsynslös och kall, där allt jag inte borde sagt blir sagt i alla fall"

"Där ute finns en värld av långa nätter"

"Jag har fastnat med händerna i marken"

"Jag försöker men jag förlorar varje gång. Antingen lämnar de mig eller så lämnar jag dem. Jag skulle förstå om du ångrade dig och vände om"

Allt är från samma artist och jag undrar lite om vi är samma person?

Sömnen och allt annat shit

De sista två nätterna har jag faktiskt sovit! Känns fantastiskt skönt. Jag har haft väldiga sömnproblem den sista tiden och det gör ju inte direkt att sinnet mår bättre. De sista månaderna har jag varit så förvirrad och är fortfarande. Har liksom ingen koll på saker och ting. Häromdagen tappade jag bort min bil! Jag som alltid varit så jävla strukturerad, nu är allt bara helt vimsigt. Men det blir kanske så när man inte mår som man ska i sinnet.

Igår var jag hos Rickard, min psykolog på smärtrehab. Vi hade halvtidsuppföljning av den rehabplan vi satte upp innan kursen började. Tro det eller ej, jag har faktiskt gjort framsteg och jag fick mycket beröm av honom.

Vi diskuterade även att jag ska till psykiatrin på måndag och bli "bedömd". Jag ska träffa en psykolog där som ska avgöra vidare handlingsplan för mig, alltså om jag ska få behandling för min borderline. Både Rickard och PO som jag gått hos under vintern och våren har pratat med denne Martin och lagt fram vad de tycker. Kan nog bli rätt tungt på måndag har jag en känsla av.

Vidare pratade vi om huruvida jag kommer behöver vara mer sjukskriven efter rehabkursens slut. Jag började böla direkt för det känns för mig som ett misslyckande att vara sjukskriven. Men, jag känner nu att jag precis klarar livet och får panik när jag tänker på att jag kanske ska jobba heltid igen om 3 veckor. Både Cecilie, min läkare på rehab, och Rickard tycker dock att det skulle vara bra för mig att vara sjukskriven lite till. Kanske någon vecka till på heltid och sen ett tag på deltid.

Vi kommer i slutet av kursen ha möte där många ska delta för att lägga upp en plan. Min läkare på vc, min arbetsgivare, handläggaren på försäkringskassan, Rickard och Cecilie kommer att vara med. De två sistnämnda kommer vara mina "språkrör" kan man säga.
Ja herregud, hur hamnade jag här kan man undra?

Ja ja. Idag är det lördag. Efter lunch ska Millie till Jens en runda och jag ska träna. Ikväll blir det hemmakväll för mig och Millie, jag planerar att sitta i soffan med ett glas gott vin och göra ingenting... det är ju det jag måste öva på säger dem.... Ja, inte vindrickande då, det har jag stenkoll på, utan att göra ingenting.

Något har hänt

Nu är vi inne på v 5 av 8 på smärtrehab. Jag känner att något har hänt. Jag har inte mindre ont men jag har börjat ta till mig vad de säger. Förstå att jag inte kan rusa på i 200 km/h resten av mitt liv. Jag måste lära mig att slappna av och sänka kraven, acceptera att smärtan alltid kommer att finnas med mig och inte kämpa emot den hela tiden, det gör den bara värre.

Häromdagen gick det upp ett ljus för mig. När jag tänker på min träning så handlar det oftast om att jag vill hinna träna mer. 

Sjukgymnasten tragglar hela tiden att jag inte ska träna så mycket. Jag har hela tiden tänkt att "va fan, träning är ju hälsosamt, om så många andra klarar att träna upp till 7 dagar/v borde jag också kunna det". 

Men, si, så är det inte för att min kropp är inte som andras, den är trasig och skör och jag måste respektera och acceptera det och ge kroppen den återhämtningen den behöver. 

Lyssna på signalerna den sänder ut, inte tänka "okej, nu har jag jävligt ont, bäst att kötta på riktigt ordentligt då" utan kanske tänka "okej, nu behöver jag vila en stund" och faktiskt göra det utan att få dåligt samvete.

Samma sak gäller min själv och mitt sinne. Jag behöver struktur och trygghet i form av vänner och familj omkring mig. Jag behöver inte stormiga förhållanden med diverse män. 

Just nu (kanske inte om en timme, eller imorgon, men just i NUET, där jag ska vara) känns det bra att vara singel och bo själv med Millie. 

Jag vet vart de som älskar och bryr sig om mig finns och jag kan bara lyfta luren, närsom, de finns alltid där.

Denna känsla ska jag försöka hålla fast vid för att undvika ännu en onödig relation.

Jag ska ta del av vad som finns därute för mig, både i form av dejter och saker jag kan hitta på själv eller tillsammans med Millie. 

Igår var jag på en riktig dejt, det har jag aldrig varit förut, och jag undrar verkligen varför. Det var mycket trevligt, blev hämtad här hemma, han hade skjorta, höll upp dörrar och vi åt god mat och hade gott snack.

Det är så det ska vara va?

Söndag förmiddag

Vilken helg det har varit. Mitt vredesmonster gjorde en visit i lördags och rörde upp svart sot, men sedan stack han igen, tror han står kvar nånstans på Avenyn.

Bortsett från detta så har helgen varit perfekt.

Lördagen blev galen, jag och Sarah har skrattat så jag behöver nog inte träna mage på ett bra tag!

Igår softade jag i Jills soffa tills hon kom hem från jobbet. Sen tog vi ett par snacksskålar, varsitt vin glas och satte oss på bakgården. Där satt vi i några timmar och snackade om livet. Vid tio gick vi in och bäddade ner oss i soffan framför Top Gun. Klockan elva sov vi som grisar.

Nu ska vi äta långfrukost och kolla på Sons of anarchy.

Fin skit.

Vänner

Igår var en ypperlig dag. Jag åt värdens godaste kycklingciabatta på Con, hittade mig ett gym och körde en jävla massa böj. Letade mig ut till Sarah på Hönö, förvisso med en del ofrivilliga omvägar, fick god mat. Drack öl, dreglade över Jax, åt ostbågar igen, skrattade, fällde en tår, snackade en väldig massa skit och fick fina komplimanger på sms innan jag somnade.

I natt har jag sovit, och sovit gott. Ikväll ska vi ut och dansa, likaså imorgon.

<3 mina vänner är världens bästa <3

Glädje

Jag har tänkt, funderat och känt väldigt mycket de sista dagarna. Har inte haft några fler breakdowns och det är ju bra. Det känns bra att veta varför jag alltid varit som jag varit, att det inte är mitt "fel" utan att det faktiskt beror på någonting. 

Skönt att ha en förklaring. Nu kan jag liksom hitta en väg, jag har känt mig så fruktansvärt vilsen men nu vet jag vad som behövs för att jag ska kunna må på ett annat sätt.

Jag kommer få leva med denna sjukdomen resten av mitt liv, men jag kan förhoppningsvis lära mig att hantera den på ett konstruktivt sätt. Som min läkare sa, det är en sorg att få en sån här "dom", men nu kan jag hitta verktyg. Slippa hamna i dessa hål av självskadebeteenden och självmordstankar. Kanske till och med känna lycka, på riktigt, ända in i själen.

Som ni vet så har jag haft en tendens att kasta mig in i den ena relationen efter den andra, det är väldigt typiskt för personer med borderline, på grund av rädslan för att vara ensam och övergiven. Just nu känner jag inte det behovet och jag tror det beror väldigt mycket på att jag valt att omge mig av mina fantastiska vänner och min familj som får mig att känna mig älskad och nödvändig.

Jag har inte för avsikt att ge mig in i någon ny djup relation just nu, jag måste hitta min egen väg först. I relationer har jag en tendens att anpassa mig och totalt glömma bort mig själv.

 Däremot har jag för avsikt att dejta. Jag har liksom aldrig dejtat riktigt, jag har bara gett mig in i en relation med första bästa.

Denna veckan har jag varit på dejt ett par gånger. Väldigt avslappnat och trevligt. Jag har varit rak med att jag inte är intresserad av något allvarligt förhållande just nu men att jag gärna umgås på ett otvunget sätt. 

Tankarna på att vara singel, eller ensam, har alltid framkallat ångest hos mig. Inte denna gången. Det känns faktiskt skönt att tänka på att jag och Millie lever vårt liv, precis som vi vill och när hon är hos sin pappa lever jag mitt liv, helt på mina villkor.

Igår körde jag upp till Göteborg och nu sitter jag i Jill och Kris vardagsrum. Jag sov till halv tolv idag, herregud! Jag har ju haft massiva sömnproblem den sista månaden ungefär så det behövdes nog.

Nu ska jag lägga mig i ett bad, sen ner till Con Amor och käka lunch.

Efter det ska jag träna på ett ställe här i stan där jag fixat gästträning.

Framåt kvällningen ska jag ratta bilen ut mot Hönö för att träffa underbara Sarah, det ska bli så jäkla kul och jag känner något som kan liknas vid glädje. 

Imorgon är det fredag och vi ska ägna helgen åt att äta och dricka gott i sällskap av varandra och låååånga samtal.

Förståelse

Det är verkligen så mycket som faller på plats nu. De filmerna jag lagt upp, har ni inte tittat så ta er tiden, är så jävla talande.
Jag har under så lång tid känt mig missförstådd, frustrerad över mina häftiga känsloskiftningar och undrande över varför jag är ledsen jämt.

Nu vet jag att det finns fler som jag. Jag har inte valt att vara som jag är, det vet jag nu. Allt som sägs i klippen är jag, så på pricken. Det är så svårt att sätta ord på känslorna men de som lagt upp dessa har verkligen lyckats!

Jag har fortfarande svårt att ta till mig att jag har borderline, det är så laddat för mig. Men det är samtidigt en lättnad.

En dag i taget!

Tänk..

Ja, tänk att det finns fler som känner som jag...

Spot on

https://www.youtube.com/watch?v=Qt9SOvILMI8&feature=youtube_gdata_player

Smälta

Igår var jag hos psykologen igen för att få veta lite mer om min "diagnos". Eftersom jag läst en del hade jag en bild av vad det innebär att ha borderline, en inte allt för bra bild.

Vi pratade om att det inom denna diagnos finns ett brett spann av hur "sjuk" man är. Konstateras kan att jag inte äter glas och hårborstar eller kokar kaniner. Man kan vara mer extrovert eller mer introvert som borderline person. 

De som är extroverta har mycket svårt med aggressioner, hamnar ofta i slagsmål och får väldiga vredesutbrott. Den mer introverta typen vänder sig inåt med mycket självförakt, skuldkänslor, oförmåga att tycka om sig själv, självskadebeteende som ex självstympning eller självsvält.

Jag tillhör tydligen den introverta typen.

Jag har, såklart, läst en hel del om borderline nu. Bland annat den texten jag la upp igår som var mycket talande. Halkade också in på Flashback...note to self, läs ALDRIG mer på Flashback. Det var en kille där som träffat en tjej med borderline och var osäker på om han skulle gå vidare med relationen. Som svar följde sida upp och sida jävla ned med kommentarer som "fly för livet dude, hon kommer sabba dig totalt". 

Hello lonely life, tänkte jag då.

 Diskuterade dock detta med Rickard (psykologen) igår och han är övertygad om att jag kommer kunna leva ett normalt liv med en normal relation. 

Jag hoppas han vet vad han snackar om!

Egentligen har inget förändrats i och med att jag fått denna diagnos mer än att jag fått svar på en hel del. Och att jag nu efter 20 år kanske kan få rätt hjälp. Det är många polletter som trillat ned när jag läst om denna personlighetsstörning. 

Så, mina vänner, jag är inte bara lite fucked up, jag är knäpp på riktigt.

Diagnos

Igår träffade jag båda mina psykologen. Dels han som jag gått hos sedan en tid tillbaka och dels han på smärtrehab. 

De var rörande överens om att jag har en personlighetsstörning som heter borderline.

Läs detta, det är som om de skrivit om mig och bara mig...

Emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS, borderline personlighetsstörning, BPD)

Den som lider av emotionellt instabil personlighetsstörning, eller borderline personlighetsstörning, känner sig ofta deprimerad, olycklig och har ångest. Man kan ha svårt att hantera relationer till andra. En del får kraftiga vredesutbrott. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Behandling med bland annat dialektisk beteendeterapi har visat sig ge goda resultat.

Diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning är ett försök att beskriva ett beteendemönster. Det handlar om mönster av påtaglig impulsivitet och självdestruktivitet, instabilitet i sättet att förhålla sig till framför allt närstående, osäkerhet kring identitet och värderingar, kraftiga pendlingar mellan olika känslolägen och ofta mycket starka känsloupplevelser samt ofta en tendens att skada sig själv som ett sätt att handskas med dessa känslor.
Alla personlighetsstörningsdiagnoser är kontroversiella eftersom många forskare menar att det är mycket svårt att definiera vad personlighet är. Personligheten är ju inte något oföränderligt utan skapas ständigt genom en persons tankar, beteenden och vanor.
Både arv och miljö påverkar risken att utveckla de mönster som beskrivs i diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning. En inneboende ängslighet, impulsivitet eller känslomässig osäkerhet kan göra en person sårbar för negativa faktorer i omgivningen. Om man dessutom växer upp i en otrygg eller hotfull miljö, eller i en miljö där de närstående inte förstår, bekräftar eller kan handskas med starka känslouttryck, kan det leda till att man utvecklar de beteendemönster som beskrivs i diagnosen.
Ungefär 1 procent av befolkningen uppskattas lida av emotionellt instabil personlighetsstörning. Dubbelt så många kvinnor som män uppskattas vara drabbade.
Emotionellt instabil personlighetsstörning är ingen sjukdom eller egenskap som man antingen har eller inte har. Gränsen mellan sjukt och friskt flyter. Det har också visat sig att de beteendemönster som utmärker personlighetsstörningen inte alls är så stabila som man först trodde. Många av dem som beter sig så att de uppfyller kriterierna för diagnosen när de är i 20-årsåldern hittar sedan mer konstruktiva sätt att hantera känslor och relationer och uppfyller senare i livet inte längre kriterierna för diagnosen.
Emotionellt instabil personlighetsstörning är en diagnos som endast kan bli aktuell för patienter över 18 år eftersom personligheten inte kan anses fullt utvecklad innan dess.
Det är vanligt att personer med emotionellt instabil personlighetsstörning samtidigt lider av andra psykiska problem, som exempelvis depression, ångestsjukdomar, ätstörningar eller missbruk.

Beteendemönster vid emotionellt instabil personlighetsstörning

• Du har svårt att hantera separationer och kan göra stora ansträngningar för att undvika sådana. I nära personliga förhållanden kan du bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd för att bli övergiven.
• Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra kan svänga kraftigt fram och tillbaka. Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor, framför allt i nära relationer. Andra kan uppleva dig som ombytlig och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.
• Din känsla för vem du är och vilka värderingar, mål och planer du har kan svänga kraftigt.
• Du är impulsiv. Det kommer till uttryck exempelvis genom missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken eller slösaktighet med pengar.
• Du kan ha gjort självmordsförsök eller skadar dig själv som ett sätt att hantera obehagliga känslor.
• Dina känslor kan svänga kraftigt och snabbt. Du kan reagera med väldigt starka känslor på det som händer dig. Känslorna kan gå mot leda och tomhet, nedstämdhet och ångest eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Du har en tendens att agera utifrån dina känslor.
• Du känner kronisk tomhetskänsla.
• Du kan ha svårt att tygla känslor av ilska och kan ha problem med att du uttrycker dig aggressivt.
• Du kan ha overklighetskänslor, utanför kroppen-upplevelser och/eller minnesluckor som inte är alkoholrelaterade. Om du upplever psykotiska episoder är de oftast korta och präglas av förföljelsetankar.

För att diagnosen ska bli aktuell måste du uppfylla fem av ovanstående nio kriterier. Vilka svårigheter man har skiljer sig åt från person till person och har att göra med på vilka diagnoskriterier tyngdpunkten ligger.
Det är vanligt att personer med emotionellt instabil personlighetsstörning lägger all kraft de kan uppbringa på att fungera i arbete eller studier och att svårigheterna därför inte märks utåt. Ofta märks problemen framför allt i nära relationer och i svårigheter att ta hand om sig själv på ett bra sätt när man är ensam.

Egenvård vid emotionellt instabil personlighetsstörning

Att lida av de beteendemönster som beskrivs i diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning tyder på att du har en känslomässig sårbarhet och lätt påverkas av vad som händer runt omkring dig, i din kropp och ditt medvetande. Du kan ha haft den här känsligheten sedan du föddes eller fått en ökad känslighet på grund av svåra upplevelser.
Att du har en känslomässig sårbarhet betyder inte att det är fel på dig. Många människor är känslomässigt sårbara och lever ett bra liv ändå.
Det första steget för att börja ta hand om dig själv på ett bra sätt är att acceptera att du är en känslig person som behöver ta väl hand om dig i vardagen och vara noga med att så långt det är möjligt hitta miljöer som är stödjande och stabila. Detta första steg av acceptans kan vara mycket svårt och ta lång tid, och om mycket självhat finns där som ett hinder kan du behöva en terapeutisk kontakt för att över huvudtaget kunna påbörja processen.
För att minska sin känslomässiga sårbarhet gäller för alla människor att ta hand om sig själva på följande sätt:

• Ha så regelbundna tider som möjligt.
• Äta tillräckligt och regelbundet och dricka tillräckligt med vatten eftersom obehagliga känslor ofta förstärks när man är hungrig eller törstig.
• Sova lagom mycket och på så regelbundna tider som möjligt. Läs gärna mer i artikeln God sömn bäddar för hälsa.
• Undvika droger och alkohol eftersom de gör det svårare att reglera och hantera obehagliga känslor på ett konstruktivt sätt. Av samma skäl är det även viktigt att att undvika de typer av lugnande läkemedel som kan vara beroendeframkallande.
• Motionera lagom mycket. Forskning visar att motion, och framför allt konditionsträning, är ett av de bästa sätten att minska ångest, nedstämdhet och andra obehagliga känslor. Om du har en tendens att motionera för mycket och driva dig själv för hårt blir rådet förstås i stället att minska ned på träningen till en lagom nivå. Läs mer om vad fysisk aktivitet kan göra för kropp och själ i artikeln Rörelse är livsviktigt. 
• Så långt det är möjligt försöka bygga goda relationer till andra och fokusera på relationer till människor som behandlar dig väl och accepterar att du har en känslomässig sårbarhet och andra svårigheter. Personer med emotionellt instabil personlighetsstörning påverkas ofta extremt mycket av relationerna till sina närstående.
• Det finns forskning som tyder på att åtminstone en del personer som fått diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetsstörning mår bra av mer intensiva relationer med hög grad av känslomässigt engagemang.
• Många med emotionellt instabil personlighetsstörning kan ha god nytta av meditation eller andra former av träning i medveten närvaro/mindfulness för att hitta sätt att förhålla sig till sig själva, sina tankar och känslor. Det kan dock vara svårt på egen hand och då är det bra att ha en terapeut som stöd. 

Tack och hej!

Closing time

Detta inlägget är det sista som är öppet för allmänheten.

Idag har jag fått klarhet i en del saker som jag behöver ventilera här i min blogg. Däremot finns en risk för dömande från er som läser. Därför väljer jag att låsa den.

Om ni vill fortsätta följa mig, skicka ett mail till emilias81@hotmail.com eller släng iväg ett meddelande på facebook så fixar jag med inloggning. På så sätt har jag mer koll på vilka som läser och kan vara så öppen jag vill.

Peace

Godnatt

Ligger i sängen hos mina föräldrar och hoppas åter igen kunna få sova. Gick inge vidare inatt.

Idag har jag hållt mig sysselsatt hela dagen, bra sätt att hålla alla tankar borta.

Lämnade Millie på dagis och körde sen ett "jagkräksnästan" pass på gymmet. Sjukt skönt. Tog en runda på stan och sen ut till rehab för att hämta en TENS-maskin.

Hängde en stund med en kompis i eftermiddag innan jag hämtade Millie igen. Vi åkte hit till mamma och pappa och fick käk. Morfar skulle läsa för henne ikväll så då tog jag en promenad, knappa 7 km på en timme, skönt för huvud och själ.

Nu ska jag göra ett helhjärtat försök att sova.

Godnatt. Älska varandra!

Slut

Jaha, så var denna dagen slut, tack och lov och äntligen. Har lipat mest hela dagen idag. Tänk om man bara kunde ta sig i kragen, ge sig själv några käftsmällar och kvickna till. Hoppas jag får sova i natt.

Imorgon ska jag gå emot sjukgymnastens direktiv och riva av ett monsterpass på gymmet så fort Millie är på dagis. Och eftersom jag inte vill ha en likadan kväll imorgon som idag blir vi nog hos mamma och pappa imorgon kväll.

Skönt att Millie är hemma igen i alla fall.

Svängigt

Jag kan vara helt okej i skallen i några timmar, särskilt om jag blir distraherad av till exempel trevligt umgänge. Sen händer något och rullgardinen dras ner igen.

Jag är så jävla trött. Trött på att vara ledsen, trött på äcklig förbannad ångest som kryper under huden.

Har svårt att förstå hur jag kunnat fungera alls de sista veckorna, känns som om jag är i någon form av vakum, eller ett deprimerande väntrum.

Nästa onsdag ska jag åka till mina vänner i en annan stad. Jag önskar jag kunde lägga mig ner och sova tills dess, men det går inte för idag kommer fina lilla Millie hem och då måste jag vara en god mor.

Utan plan

Sitter på min balkong och har det rätt så bra. Jag är ensam hemma och det är rätt så skönt. Kvällen är ganska oplanerad och det är också rätt så skönt. Jag har lite olika alternativ att välja mellan men det lutar åt att jag blir hemma. Ska lägga mig på soffan en stund nu och bara vara. Tänk om denna känsla håller i sig.

Det här med att överleva

Jag har inte lagt ner bloggen, bara legat lågt ett tag.

 Sista två veckorna har varit konstiga. 

Den svarta överväldigande massan av ångest har övermannat mitt sinne gång på gång. En hel del har hänt sen jag skrev sist

Jag har börjat på smärtrehab. Dessa människor som jobbar där är helt fucking amazing. Under alla dessa år jag ramlat ner i den förbannade hålan har jag aldrig förut upplevt en sån här förståelse och ett sånt här engagemang från sjukvården. 

De ser mig. De vill hjälpa mig, på riktigt. Och jag har beslutat mig för att ta emot deras utsträckta händer. 

Jag har en helt fantastisk läkare som inte bara hjälper mig att få rätt medikament utan även ringer till mig de dagarna vi inte är på plats och kollar av läget. De ser hela människan. Vi är alla där för att vi lever med kronisk smärta, men i smärtproblematiken finns ofta mycket ångest och depressioner dolda. 

Jag har haft daglig smärta i 7 år...vem fan blir inte knäpp då liksom?

I våras bytte jag medicin, från mina lyckopiller till några andra som skulle hjälpa både sinnet och smärtan. Jag konstaterade att de funkade till en början, men inte nu längre. Därför har jag fått gå tillbaka till de jag hade innan. Har även fått lite lugnande utskrivna för att jag ska kunna sova och inte bli mer dum i huvudet än jag redan är. 

När det gäller smärtan tar jag nu paracetamol som är lite vassare än vanliga Alvedon och även en muskelavslappnande tablett. Jag har ett gediget medicinskåp kan man säga, tittar man in där tror man att det bor en 85-åring här, inte en 32-åring.

Jag har, som jag skrev tidigare att jag tänkte göra, omgett mig av vänner och familj. Spenderat en hel del tid hos min fina lojale vän Thomas. Bott hos mamma och pappa har jag också gjort en del. 

I natt var första natten på ca 3 v som jag sov helt ensam, utan vänner, familj eller Millie hos mig. 

Det kändes bra, jag kände mig bekväm i mitt eget sällskap igår kväll. 

Käkade hos mamma och pappa, tog en lång promenad i vackra Karlskrona och månen var med mig hela vägen. 

Resten av kvällen låg jag på soffan eller satt på balkongen och rökte, och det gick bra, jag var hyfsat lugn.

Jag tänker fortsätta omge mig av människor som gör mig glad och får mig att må bra.

I onsdags var en vän här, vi lagade mat (tja, jag tittade mest på) tog några öl och en och annan drink och snackade i timmavis, en helt perfekt kväll. 

Ikväll ska jag till en annan vän och käka och på måndag kommer Millie igen. 

Om 2 veckor ska jag till Göteborg där flera av mina vänner bor. Jag saknar dem så det gör ont vissa dagar.

Saknar att asgarva med Sarah åt helt meningslösa saker...saknar att vara glad med Jill, saknar att vara Joannas storasyster och saknar analyserna med Mariana.

Kontentan av dessa veckor är att jag kommer överleva. Jag känner mig uppgiven stora delar av min vakna tid just nu. När jag vaknar på morgonen önskar jag det var kväll igen så jag kan få gå och lägga mig, när jag lägger mig kommer paniken för att jag inte kan sova. 

Men, jag har, på något sätt, tagit mig igenom dessa förfärliga veckor. Min läkare säger att jag befinner mig i någon form av "kris" och att det kommer bli bättre. 

För varje dag som går är jag ett steg närmre andra sidan.

Återigen, tack, tack till alla mina underbara vänner. Utan er, min familj och min lilla glädjespridare Millie hade jag inte tagit mig igenom detta!

Live and let die

Idag jobbade Jag sista dagen innan rehab. Ska inte jobba igen förrän 3 oktober. Nu ska jag fokusera på träning och välmående. Jag måste, måste hitta en plats i mig själv där jag kan vila. Vara lugn. Måste hitta tron på min egen betydelse.

Jag hade aldrig överlevt denna veckan om jag inte omgett mig med människor som är... Underbara, kärleksfulla och som kan vara min krycka.

Jag kommer klara detta, på något sätt. En timme i taget.

Ord

Jag ska försöka samla allt jag har i huvudet och få ihop något sammanhängande.

Hur mår jag?:

Jag är förbannad, sviken, ledsen, förbannad, lurad, förbannad, utnyttjad, tillintetgjord, förbannad och behandlad med noll respekt.

 Men, jag känner också något gro inom mig, en solros.

Redan i vintras kände jag att något var på gång inom mig. Den där vibrerande strängen jag skrivit om innan, då började den slå an. Jag kände mig rastlös och otillfredställd. Hade en känsla av att leta efter något men visste inte vad.

Under våren har jag dalat ned mot den där förbannade svarta hålan av destruktivitet. Jag valde att lämna det förhållande jag hade för något annat som jag trodde skulle vara bättre för mig. Men färden nedåt fortsatte och allt det mörka började omsluta mig. Jag har kämpat och gett mig hän för att försöka stoppa upp. Den svarta hålan känner jag allt för väl till och jag vill aldrig, aldrig mer tillbaka dit. Där nere händer bara hemska, skrämmande saker.

Att han som jag lämnade mitt förra liv för, valde att svika mig på ett elakt, själviskt och respektlöst sätt var det som fick mig att falla till botten igen. Jag var på god väg men han gav mig den sista knuffen och jag hade inte styrka nog att hålla mig kvar i kanten längre, jag har hållt mig kvar så fingrarna blöder och naglarna är försvunna.

Helgen som gick var en av de värsta på mycket länge. Att jag klarade mig igenom den är tack vare Millie, min familj och mitt nätverk av fantastiska, underbara vänner. Och en del alkohol.

Hade ni kunnat se mitt inre i helgen så hade ni sprungit skrikande åt andra hållet, det var det jag själv ville göra, men man kan inte rymma från sig själv.

Jo, en utväg finns, men den är inte den rätta.

Jag var tvungen att nå botten för att kunna ta mig upp igen, det är här stegen finns,

man måste dö några gånger innan man kan leva.

Vad ska jag göra nu?:

Tidigare i mitt liv när jag hamnat i hålan har jag isolerat mig. Inte pratat med någon, inte sträckt ut min hand och heller inte tagit emot de händer som räckts ut till mig.

Jag har grubblat och analyserat i oändlighet. Ifrågasatt mitt eget värde, förminskat mig själv till en liten våt fläck. Tänkt att "jag klarar inte detta, jag klarar det inte". Och där har jag suttit, bredvid stegen som förvisso är trasig men går att laga. Ovanför mig har min familj och mina vänner ropat till mig och försökt förklara hur stegen kan lagas, men jag har inte lyssnat.

Denna gången tänker jag inte sitta kvar. Jag tänker inte analysera och försöka hitta svar.

 Istället konstaterar jag att, ja, jag föll igen och nu finns det bara en väg att välja och det är uppåt. Jag tänker ta emot hjälpen för att ta mig upp. Det kommer ta tid och jag kanske snubblar en del på vägen, men fan ta mig, upp ska jag. 

Jag ska omge mig av mina vänner, min familj och min älskade fina dotter. Då kommer min spirande solros att gro och växa sig stor.

Jag har försökt hitta rätt person att leva med, jag har letat, funnit och förlorat. Letandet är härmed avslutat, det kan vara så att jag redan hittat rätt person att leva mitt liv med,

Mig själv!

                                        ♥Thomas, Mariana, Sarah, Jill, Joanna, Pernilla, Sullan, Piff, Pelle♥



"Det här funkar inte Emelie"

What more to say? Hjärnans väg funkar inte, hjärtats väg funkar inte. Vad funkar? Ja, han som jag gav upp allt för, lämnade mig. Karma.

Tack och hej.

Knakelibrak

Imorse skulle jag ta bort nagellacket från tånaglarna, tjoff så åkte bäckenet iväg igen. Hade lovat Millie att vi skulle in till stan för att kolla piratlandet och rida ponny, inte jättesugen måste jag påstå. Men, lovat är lovat så i med 1 g panodil och 50 mg Voltaren och in till stan. Bara att bita ihop. Hade även lovat en tur till stranden så här ligger jag nu och försöker få tillbaka bäckenet på plats med ren tankekraft!

Wish me luck.
Bajs.

Bit ihoooop!

Den 12 augusti börjar jag min behandling på smärtrehab och då kommer det bli en massa träning. I måndags var som sagt mitt första pass på över 1 månad. Igår var jag så sjukt osugen på att gymma, träningsvärken gjorde sig påmind för varje steg jag tog. Men jag bet ihop och pallrade mig dit och som vanligt kändes det asaballabra när jag väl var igång. Men jag kan säga att det blev ingen benträning då hade jag nog dratt i golvet.

Passet blev som följer:

20 min uppvärmning på löpbandet i stigande motlut

Axeldrag på bänk på mage 12x3

Mage i multi 12x3

Biceps i crosscable 12x3

Plankan 1 minx3

Triceps i crosscable 12x3

Bröstpress 12x3

Körde sedan tabataintervaller 20 sek aktivitet 10 sek vila, 3 varv på varje övning

Svingar med KB

Marklyft med KB

Snatch med KB (3 varv på varje arm)

Drag till hakan med KB

Hade pulsklockan på igår och låg på en bra nivå hela passet, slutade på dryga 500 kcal förbrända.

Nu ska jag äta en massa lax!

PS: Kolla denna länk!

http://www.dn.se/debatt/de-populara-fettdieterna-ar-ett-hot-mot-folkhalsan/ 

 

Tillägg och uppklarande

Min relation med min före detta fungerade bra. Jag tyckte aldrig vi hade några problem, det insåg jag inte att vi hade förrän den var slut. Jag är ingen lätt människa att leva med. Jag har ofta försökt anpassa mig efter personen jag är med för tillfället, förminskat mig själv för att passa liksom, fattar ni?

Min före detta är och har alltid varit en bra människa och han gjorde inget fel, det är inte han som orsakat vårt uppbrott utan det var helt och hållet jag. 

Att det var jag som orsakade uppbrottet betyder inte att det var/är lätt för mig. Jag förstår givetvis att det är jobbigast för honom som blivit sviken, men är det inte så att jag svikit honom mer om jag stannat? 

I mitt förra inlägg skrev jag att det saknades vissa ingredienser i vår relation och det gjorde det, men det är sånt som jag insett i efterhand, sånt som till största delen berodde på mig. Jag har inte alls för avsikt att "prata ner" min före detta för jag har inget som helst otalt med honom, jag skulle tvärtom vilja ha en vänskap med honom men har insett att det aldrig kommer att bli så. 

Jag skrev även att jag inte ångrat uppbrottet en dag och så är det. Hade jag stannat kvar hade jag blivit kvävd, av mig själv. Vår relation hade allt en relation "ska" ha, men inte det jag behöver, återigen, detta är något jag insett i efterhand och inte något som orsakades av honom. Jag bär all skuld.

Livet är inte en raksträcka och för vissa är topparna och dalarna djupare, jag är en av dessa "vissa". Jag har hanterat denna situationen på bästa sätt utifrån den förmåga jag har. Jag vet att jag aldrig kommer bli förlåten av min fd och vissa av mina nära relationer har förändrats i och med mitt beslut.

 Men, som jag skrivit tidigare, det är jag som MÅSTE leva med mig själv resten av livet och jag måste börja anpassa mig efter mig själv, inte efter andra. Om inte jag mår bra, då mår inte heller de jag omger mig med bra. 

De jag omger mig med nu, det är de som jag vet alltid kommer finnas där. Vissa har jag förlorat, vissa har jag vunnit tillbaka. Riktiga vänner finns där i vått och torrt, det är med tydlighet bevisat i och med denna händelse.

Ni som läser, ni får döma mig om ni vill, jag tänker från och med nu vara en gås. Ni som känner mig, riktigt känner mig (ni vet vilka ni är och jag älskar er och skattar er vänskap och er stöttning mer än ni anar), ni vet att jag inte är en ond människa, att jag inte är egocentrisk, jag försöker bara hitta rätt väg genom livet, men min ledstjärna har hittills inte varit stark nog. 

Men snart så.

Mitt beslut

Mitt beslut att lämna Jens var allt annat än lätt. På grund av många olika saker. Däremot har jag inte ångrat det en dag.

Det har varit sjukt jobbigt att vara en jävla skitstövel på grund av mina känslor. Det har varit jobbigt att lämna en trygghet jag haft under lång tid. Jag har haft dåligt samvete över hur Millie skulle ta vårt uppbrott.

Men jobbigast av allt är att inte få acceptans för mitt beslut. Skulle jag verkligen levt kvar i en relation som saknade viktiga ingredienser och bortse från vad hela mitt hjärta och själ skrek till mig bara för att andra tyckte min och Jens relation var tipp topp?

Näe, acceptera mitt beslut och var glad med mig eller back the fuck off!

Ont ska med ont fördrivas

Idag inleddes dagen med 2 panodil, 2 voltaren och 1 omeprazol, ont som satan med andra ord. 

Senaste månaden ungefär har jag ätit, druckit öl och vin och inte tränat like there´s no tomorrow, idag tog jag tag i eländet. Millie är och leker med sin moster och jag drog till gymmet för första gången på alldeles för länge och jäklar i min lilla låda vad svetten flödade. 

Jag körde 3 kluster, 3 varv i varje kluster....like this

Mage; benlyft på bänk hela 12x3

benlyft på bänk i botten 12x3

Övre rygg; ryggdrag bakåt 12x3

Ben/rumpa; marklyft med KB 12x3

Mage; russian twist 50x3

Övre rygg; liggande rygglyft med hantlar 8x8x3

Ben/rumpa; böööööj med militärpress 10x3

bööööj i källarn 10x3

Mage; drag i multi 12x3

Övre rygg; ryggdrag ner 12x3

Ben/rumpa; bulgariska utfall 12x3 på varje ben

Nu är jag hungrig som en varg!

Shit

Nu var det alldeles för längesedan jag bloggade... Har prioriterat annat, typ sommarlov med Millie och alldeles för liberal alkoholkonsumtion!

Bortsett från ett par smärre (hrm) sammanbrott har jag mått rätt hyfsat sen förra inlägget. Tror jag börja landa efter vårens högar med skit. Detta resulterar dock i att kroppen mår mindre bra. Jag har galet ont i nacken och bröstryggen sedan några dagar, känns som om huvudet väger ett ton.

Jag ska snart skriva ett längre inlägg, men tills dess får ni nöja er med ett gäng bilder.

Nu ska jag sova som ett svin!

Peace!

Viktnojja

Ja, jag nojjar fortfarande över min vikt Och hur min kropp ser ut. Jag vet att det är jävligt onödigt energi som läggs på denna nojja, men det gör det inte lättare att släppa.

Nu på sommaren påminns Jag också dagligen om min uppbyggnad eftersom mycket tid spenderas i bikini. På vintern kan jag iallafall gömma mig i tjocka kläder.

När jag går ut och dansar på krogen är det nog många som tror att jag är nöjd med hur jag ser ut eftersom Jag ofta har kläder som visar lite hud då. I själva verket är det så att jag klär mig så för att provocera, jag vill få mina tankar bekräftade. När jag bodde i England hade jag en gång en tröja på mig ute där det stod Sexy på, en kille kom fram och sa precis vad jag själv tänkte, "you arena not thai hot you know"... Jo jag vet.

Hur som helst så vägde och mätte jag mig idag. Vikten har legat still sista månaden, måtten är:

Midja: 65 cm
Buk: 76 cm
Stuss: 95 cm.

Over and out.

1:a

Sommaren fortsätter. Igår var jag och Allan på Aspö på pubafton, mysigt, men vi åkte hem rätt tidigt och sov som stockar i natt.
Millie spenderade natten hos sin moster efter att ha varit på teater, Karlsson på taket.

Idag har jag och Millie njutit av sol och bad på Långö och nu är hennes bästis Albin här och ska sova över, de är minst sagt upprymda! Första kompisövernattningen :)

Nu ska jag göra mjukglass till vilddjuren!

Sommarlov

Vi njuter av att vara lediga och av att solen valt att spendera tid hos oss i år.

Jag försöker lägga allt annat åt sidan nu och bara koppla av, det är trots allt sommar. Nu ska jag strax ta en kall eftermiddagsöl i sann semesteranda och sen ta en tupplur.

Peace <3

On my feet

Hade en liten svacka vid tidpunkten för förra inlägget.
Semestern har börjat och idag har vi lapat sol och badat på vackra Torkö. Nu ska jag göra mig vacker för att gå på fest med goda vänner och min hjälte. Och vet ni, jag ska vara svinsnygg och ha asaballakul, hela natten.

Skål på er och kom ihåg att älska varandra, like there's no tomorrow! <3

Så ja...

Då gick ridån ner igen. Fuck.

Blandade känslor

Han fick jobbet i Göteborg. Jag är så jävla glad för hans skull för han har varit utan jobb länge. Men vad faan, jag tycker inte det är kul att vi bara kommer kunna träffas på helgerna fram över.

Vi får göra det bästa av situationen och vem vet, det kanske är precis vad jag behöver, ett förhållande med någon jag bryr mig väldigt mycket om men även gott om tid för mig själv, för att kunna lappa ihop min själ.

Det är ju bara jag själv som kan göra det.

Imorgon är sista arbetsdagen innan semestern tar vid, och jisses så välbehövligt. Jag är så trött nu och imorse var det värre än vanligt att stiga upp.

Imorgon kväll ska vi en runda hem till Thomas och sen gå på bio.

På lördag är det partydags, då ska semestern firas in!

Har ni sett, detta blev ju ett ganska så normalt blogginlägg utan en massa destruktiva tankar!

Peace <3

Bra dag

Är i Göteborg. Han är på jobbintervju här så vi körde upp igår och har sovit hos Joanna. Idag känns det som en bra dag. Jag har ingen ångest och gråter inte. Jag känner mig bara.... Liksom hyfsat normal.

Igår fyllde jag 32 år. Mamma hade gjort min favorit tårta som pappa hade med sig till jobbet.

Efter jobbet Gick jag hem till Honom och fick den finaste bukett blommor jag nånsin fått och ett vackert halsband precis i min smak. Vi har inte träffats speciellt länge men han känner mig redan.

Han är en komplicerad person men så lätt att vara med, att prata med och tycka om. Han gör mig glad, jag blir glad bara av att tänka på honom.

Den kärleken, den kärleken.