Har du inte ont så du gråter idag?

Det ska vi genast fixa... Säger livet och hånflinar.

Kontroll

Jag har ett enormt kontrollbehov. Har jag inte kontroll över det jag vill så är jag helt flytande. Som vi alla vet så går det inte att ha full kontroll jämt, hur löser jag då dessa situationer?

Jo, jag hittar saker jag faktiskt kan kontrollera och gör det med sjuklig inlevelse, (läs: på ett destruktivt sätt).

Mina kontrollområden har förändrats genom åren men de kommer alltid när jag inte mår bra. Jag letar nu med ljus och lykta efter något jag kan ta full kontroll över som inte är destruktivt. Jag har faktiskt klarat det en gång innan, för snart två år sedan när jag mådde uselt...då slutade jag bita på naglarna, det var något jag hade full kontroll över och som inte var skadligt eller jobbigt för mig själv.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägget, mina tankar behövde komma ut. Igår var en förfärlig dag, jag känner mig helt vilsen och vill bara hitta hem.



King of sorrow

Fiolsträng

- Hej hej, läget?

"Åt helvete. Jag känner mig som en fiolsträng spänd till sitt yttersta. Någon har slagit an en ton och hela jag vibrerar...vibrerar av något obehagligt. En obehaglig känsla av att något kommer att hända...eller att något är fel...eller att jag inte kommer orka. 

Jag är utmattad, vill sova i 2 år. Känns som om jag inte sovit på flera månader. Jag hinner själv inte med i mina skarpa humörsvängningar. Kan gå från att känna mig relativt tillfreds till att rasa ihop i tårar och vilja ge upp.

Jag orkar inte tänka mer, kan någon komma och ta över en stund, ta över allt, bara en stund så jag kan få vila i ro. Kan någon hålla mig i sin famn och säga att allt ska bli bra, att inget kommer att hända, att jag kommer orka. Orka andra halvan av mitt liv."

- Hej, jo då, det är bra tack. Själv?

En topp bland alla dalar

Vi var och tältade igår till idag och se på fan, jag gillade det. Får nog inhandla ett eget tält och sovsäckar. Kvällen var ljuvlig. Lite blåst när vi kom dit men det lugnade ut och sen låg sjön som en spegel. Årets första dopp fick jag också avklarat.

Mörka önskningar

Jag önskar att jag var någon annan. Att jag kunde skala bort alla känslor. Vara någon som inte känner så mycket. Jag önskar att jag hade ett annat liv, ett liv som inte kantas av oro, ångest, tårar och känslor av otillräcklighet.

This is my life

Jag skriver en del om mitt mående, jag är rätt öppen. Nu ska jag vara än mer öppen.

Igår reflekterade jag en hel del över mitt liv som varit. Många av de åren som varit har färgats av mitt ostabila sinne. Hur kommer åren som kommer vara? Jag hoppas att de blir bättre än de som gått. För snart 2 år sedan fick jag börja äta Citalopram för 3:e gången i mitt liv. För några månader sedan gick jag över till Cymbalta för att även få hjälp med min smärta. Studier visar att om du behövt återinsättas på SSRI/SNRI 3 gånger eller fler så är risken för ytterligare recidiv om du slutar 75 %. Jag kommer förmodligen få äta något av dessa preparat resten av livet.

Så, när började jag må dåligt egentligen, när började min väg kantas av djupa svarta hål?

Ända sedan jag var liten har jag varit känslig. Några av mina första minnen handlar om ångest, ångest över att bli sjuk eller dö. 

När jag var 10 och gick i 4:e klass började mobbingen i skolan. Under mellanstadiet var jag mobbad dagligen och hade smeknamn som köttbullen eller sumo. När jag kom in i korridoren på morgonen stampade mina plågoandar i golvet och tryckte upp sig mot väggarna för att visa att jag tog upp all plats och min tyngd riskerade att rasera golvet under mig. På eftermiddagarna fick jag jacka ur telefonen hemma för att slippa obehagliga samtal.

Jag minns en dag (kanske har berättat detta innan) när jag öppnade min bänk och hittade ett ihoprullat papper med presentsnöre runt...Jag blev så glad att någon gett något till mig.

När jag öppnade den visade det sig vara en Bregottreklam och jag hörde hånskratten omkring mig.

På vårterminen i 6:an blev jag sjuk i salmonella och gick ner en massa i vikt, det blev sommarlov och sen började vi högstadiet och mobbingen upphörde.

7:e klass var ganska lugn men jag trivdes inte i klassen, jag gick kvar med nästan alla som mobbat mig och många av de som låtsats som om de inte märkte mobbingen.

I 8:an bytte jag klass. Första terminen gick bra och jag hade faktiskt ett normalt betyg på 3,1 i snitt. På vårterminen rasade allt. Jag började röka, festa och skolka. Betygen rasade och hemma betedde jag mig som ett svin. Jag hade mycket kontakt med skolsköterskan syster Ingrid och hon skickade mig tillslut till BUP.

Jag var inte där så många gånger vad jag minns och sen följde gymnasieåren i samma anda som 8:an och 9:an. Jag träffade olika terapeuter under denna tiden, festade och skolkade alldeles för mycket och träffade en hel del tveksamma killar som inte direkt stärkte min självkänsla. 

När jag tagit studenten åkte jag till England i 5 månader och när jag kom hem därifrån började panikångesten på allvar men jag kunde inte identifiera det som panikångest då. Mina vänner hade ett jävla jobb med mig och tillslut satte de mig i en taxi en natt och tog in mig till PIVA.

Jag blev inlagd på låst avdelning i några dagar och blev sen utskriven med antidepressiva, sömntabletter och lugnande, "tack och hej, klara dig själv". Det var min första vända med antidepressiva. När man börjar en sån behandling är risken för biverkningar stor, så här står det i FASS för förskrivare:

"Suicid/suicidtankar eller klinisk försämring

Depression är associerat med en ökad risk för suicidtankar, självskador och suicid. Denna risk kvarstår tills signifikant förbättring inträtt. Eftersom förbättring kan utebli under de första behandlingsveckorna, eller uppträder ännu senare, bör patienten följas noggrant till dess förbättring sker. Det är en generell klinisk erfarenhet att suicidrisken kan öka under de tidiga förbättringsfaserna.

Det är känt att patienter som tidigare uppvisat suicidalitet eller patienter med påtagliga suicidtankar innan behandlingen påbörjas har en ökad risk för suicidtankar eller suicidförsök och bör observeras noga under behandlingen."

Detta slutade med att jag hamnade på IVA strax efter att jag börjat behandlingen med kroppen full av sömntabletter, lugnande och 2 promille i blodet. Tack igen min älskade vän Thomas för att du räddade mig den kvällen. 

Snart efter denna händelse träffade jag han som jag skulle ha mitt första längre förhållande med. Vi var tillsammans i 2 år och detta var rätt lugna sådana.

2004 i januari började jag läsa till sjuksköterska och på sommaren separerade jag och killen.

Därefter följde ett kaotiskt år med extremt mycket ångest och nu började jag inse vad det var för känslor jag hade. Hela min vardag gick ut på att mota bort ångesten...att jag klarade plugget då är för mig en gåta. Under mina 3 år på högskolan då kuggade jag en enda tenta trots att jag de första 2 åren varken knappt åt eller sov. Jag drack alkohol och rökte. Jag rökte även hasch vid något tillfälle och tände snett, fy faan, aldrig mer. Jag ringde runt till alla mina vänner som jag visste rökte sånt ibland och förmanade. Efter det blev ångesten än värre och jag trodde på allvar att jag sabbat något i hjärnan.

På våren 2005 började jag i psykoterapi hos en som hette Marie. Hos henne blev jag kvar i 3 år. När vi avslutade vår kontakt berättade hon att när jag började hos henne hade jag ingen ansiktsmimik överhuvudtaget, hela jag var som en fiolsträng. 

Under 2005 träffade jag även Millies pappa. Jag tog examen som syrra i januari 2007 och i oktober 2008 fick vi Millie. Dessa åren var också rätt lugna och jag läste vidare till distriktssköterska.

Vi separerade sommaren 2010 och sen träffade jag en helt vidrig människa från Skåne. Han spenderade nästan ett år med att trycka ner mig och försöka skärma mig från mina vänner. Som tur var avslutade vi relationen och jag började med antidepressiva igen...nu för 3:e gången. Jag kommer inte ihåg när gång nummer 2 var men jag gissar nån gång under 2005.  Jag började även med KBT vilket jag fortfarande gör.

Jaa, nu är vi framme vid tiden då jag träffade Jens. Vi spenderade nästan 2 år tillsammans. Jag var i uselt skick när vi träffades och han var en klippa för mig genom hela vårt förhållande. Min psykiska hälsa har varit upp och ner de sista två åren. Förra sommaren försökte jag sluta med Citalopram men det gick rakt åt skogen.

Nu bor jag och Millie själva igen och resten av mitt liv ligger framför mig.

Jag avslutar med en sjukt bra låt.

Peace 

och trevlig midsommar ffs.

 

Tänk va...

Denna veckan har gått i ett. Det har varit mycket att göra på jobbet, första semesterveckan och bemanningen är reducerad men inte patienterna. Men vi klarar oss, jag gillar att jobba snabbt och effektivt. Måndagen var värst. På sköterskemottagningen där vi tar emot både planerade och akuta patienter har vi tid för ca 18-20 patienter under dagen, i måndags hade vi 30 st. Telefonrådgivningen var helt galen, det ringde konstant hela dagen.

Midsommarhelgen står för dörren och imorgon väntar sort fest med släkten. Vi har en årlig grej som nu är inne på sitt 16:e år.

På dagen är det en MYCKET seriös golftävling där nästan hela släkten deltar, utom jag och ett par till, aldrig fattat grejen med golf. På kvällen är det stor fest där vi äter, dricker, snackar en jäkla massa skit, har prisutdelning där vinnaren får buckla med alla tidigare vinnares namn ingraverat. Det delas även ut bukla för längsta drive. Vinnaren av golftävlingen anordnar nästa års tävling, men festen lottas ut bland familjerna.

I år är det extra stor fest eftersom min kusin som vi ska vara hos har fyllt 40 under våren.

Jag och Millie planerar att sova kvar så vi slipper krabba med taxi mitt i natten, de bor inte direkt centralt.

På lördag ska vi ut och tälta. Ja, jag ska tälta, kan knappt tro det själv. Jag, Millie och några kompisar och deras barn ska åka till ett ställe en bit utanför stan jag jobbar i och bara mysa. Kanske jag får till första doppet för sommaren. Millie kommer nog tycka det är helt fantastiskt att få spendera ett helt dygn ute i skogen med allt spännande som finns där.

Och så till rubriken. Personer jag inte trodde hade något intresse alls för mitt liv och min lilla blogg visar sig förvåna. Den senaste tidens mörka inlägg har gett mig mer än att jag bara fått skriva av mig. Männsikor förundrar mig ibland, tänk va...tänk vad några små ord i ett meddelande eller en kommentar från någon oväntad kan värma.

Så, inte bara ett tack till mina älskade vänner för all stöttning, jag vill även tacka alla er som väl egentligen kan kallas för bekanta för era värmande ord och er omsorg, ni har alla en speciell plats i mitt hjärta from now on.

<3

Älska varandra, like there´s no tomorrow...

Anledningen

Har någon någonsin sagt att livet ska vara lätt? I så fall ljög den personen. 

Jag har levt i ett bra förhållande med Jens, men allt går inte att styra, även om man jobbar sig svettig med att försöka. Jag har aldrig haft några tvivel. Men så plötsligt händer något som inte går att stoppa, tro mig, jag försökte. 

Jag har gjort någon som jag levt ihop med och älskat väldigt illa och jag skäms över det. 

Det jag kommit fram till är dock att jag ska leva ihop med mig själv resten av livet och jag måste kunna göra det och må bra med mig själv. Många (de flesta) beslut i mitt liv har grundat sig på vad andra vill eller tycker. 

Inte i det här fallet. Hade jag valt den lätta vägen, eller det som förväntats av mig, hade jag fortfarande haft en sambo och ett bröllop att närvara på nästa år.

Jag valde att följa mina egna känslor denna gången.

Kärleken är oväntad.

 Den slog ned som en blixt och jag föll för någon annan.

Döm mig om ni vill, det är det redan personer i min närhet som gjort. Men, mitt hjärta ledde vägen till mitt beslut. Ett beslut som varit jävligt jobbigt och ångestladdat. Mina vänner, mina riktiga vänner, har stöttat mig helt och hållet och det tackar jag er för. Ni har gjort den snåriga vägen lite lättare och ni finns där för mig, alltid.

Jag älskar er mina fina vänner som gett mig er tid, omsorg och stöttning.

En separation är alltid jobbig, vad som än orsakat den. 

Trots all ångest och oro är mitt beslut rätt. 

Mitt hjärta och min magkänsla säger mig att det är rätt.

Godmorgon

Inatt har jag sovit oroligt. Vaknat flera gånger. Gissar att det beror på min rygg, haft ont som fasen de sista dagarna och igår kändes det som om ett knivblad satt inkilat vid baksidan av bäckenet på höger sida. Ganska påfrestande.

Jag får försöka ta en lur i eftermiddag så jag orkar med kvällens party.

Gårdagen slutade perfekt. Thomas, min underbara vän, kom hit och vi snackade skit, tog en öl, kollade på gamla kort och snackade lite till. Han ligger nu och snarkar gott på soffan och vi ska hänga hela dagen. Vi beslutade igår att inga förhållanden ska komma mellan oss igen. Vi behöver varandras vänskap för mycket.

Jag skrev för lite sedan om en annan vän jag inte pratat med på 2 år och att vi ringt om varandra. Häromdagen pratade vi i telefon länge. Det är konstigt med en del vänner, man kan liksom göra uppehåll i vänskapen men ändå är allt som vanligt när man väl pratar igen. Hon och jag är väldigt lika, envisa och stolta och vi har haft många hetsiga gräl genom åren. Vi har även haft uppehåll i vår vänskap innan, men jag vet att hon finns där när det krisar. Jag hoppas du känner likadant min gamla vän!

Nu ska jag ligga här ett tag till och lyssna på min bok innan jag väcker mr snark där ute för att njuta av en frallfrukost.

Njut av solen och varandra. Ta hand om era vänner, de är bland det viktigaste ni har.

Uppgift 1 avklarad

Med bravur om jag får säga det själv. Jag fick ju hemläxa av min terapeut i måndags, en av läxorna var att jag inte fick planera något för min lediga dag idag. Jag har en tendens att alltid fylla tiden för att slippa bara vara med mig själv. Idag hade jag således inget planerat.

Jag sov till 11! Fy fan vad skönt det var, vaknade först vid halv åtta med vände häcken till och somnade om. Åt frulle i lugn och ro lyssnades på min bok, såsade runt lite här hemma. Lyckades få en tid med kort varsel för att vaxa mina ögonbryn vid kvart i två. Efter det tog jag en runda på stan och hittade en sjuuukt snygg klänning jag ska imorgon då det blir lite fest här hemma med goda vänner.

Hade mina träningskläder med mig och stack till gymmet efter shoppingturen. Herrejävlar vilket pass jag fick till. Har inte tränat på ungefär 3 v, kommer inte ihåg riktigt, och trodde alla mina muskler förtvinat. Har tappat några kilon och tänkte att det är väl musklerna som försvunnit, men nej då, grymt skönt var det. Nu sitter jag här helt adrenalinstinn och väntar på att min lax ska bli klar.

Kvällen är blank än så länge. Kanske att Thomas kommer in och snackar skit. Annars får vi se vad som händer, förmodligen soffhäng, allena.

Älska varandra, kom ihåg det!

Vad är sanning?

Ångesten kryper under mitt skinn.

 Helst av allt vill jag bädda ner mig i ett mörkt rum och bara ligga stilla, väldigt länge, det är en ofta återkommande känsla. Känslorna går upp och ner som en bergochdalbana. Natten till igår låg jag vaken länge, mitt i natten och kunde inte ta tränga bort alla dåliga tankar.

Jag måste, måste, hitta ett sätt att laga mig själv.

Vill inte vara en trasig, ångestladdad människa, jag vill vara en stark kvinna som kan vara stolt över vad jag åstadkommit och inte bara minnas alla misstag jag gjort i livet.

Jag är trots allt bara 31 år och ska kanske leva i många år till, då är detta inte ett sätt att leva, med en rastlöshet och oro som suger musten ur mig större delen av tiden.

Jag hakar upp mig på saker och tankar och kan inte stoppa den negativa spiralen, då blir mina tankar sanning. Detta pratade jag och min psykolog om häromdagen, just att jag uppfattar mina tankar som sanningen. Jag har som uppgift till nästa gång vi träffas att inte försöka motarbeta dessa negativa tankar utan att acceptera att de finns där men att de inte nödvändigtvis är sanningen som är huggen i sten.

 Om jag tänker att jorden är platt så är den ju inte det, det är bara en tanke som inte är sann. Om jag tänker att jag är värdelös så är det sanning för mig, jag har väldigt svårt att inte tro på det negativa. Skulle jag försöka tänka att det inte är så, att jag faktiskt har ett värde så får jag panik och föväntar mig att någon ska komma och lappa till mig och vråla "TRO för FAN inte att du är något".

Tänk om det fanns en stoppknapp för tankarna så man fick vila, bara en liten stund.

Ta hand om varandra hörni.



Ledig 2.0

Idag njuter vi av sol och poolbad i Kallinge. Solen och en varm vind stryker över min trasiga kropp och själ, kanske det hjälper en smula.

Lediga

Jag har tagit lite ledigt denna veckan och jobbar bara 2 dagar.

Nu på fm har vi tvättstugan, jag tvättar och lullar runt här med min tekopp, Millie är lycklig för att sommarlovsmorgon har börjat idag.

När tvätten är klar ska vi till Linda och hänga i solen.

Idag känns det som det kan bli en bra dag.

Peace

1:a

Årets första strandhäng. Gött.

Jag lever...typ

Hej på er. Det blev en lång paus från bloggen. Det har varit några jobbiga veckor som resulterat i att jag och Jens gått ifrån varandra. Jag kommer inte gå in på varför just nu men så är läget och det har varit, och är fortfarande, väldigt jobbigt. Vi lägger 2 år av våra liv bakom oss.

Han har flyttat ut de senaste dagarna och inatt är första natten jag sover här själv. Millie är hos sin mormor och morfar, jag halvligger i sängen och sippar vitt vin. 

Det har varit rörigt de sista veckorna, jag var iväg på olika ställen hela förra veckan, Ronneby (tusen tack Thomas), Kristianstad och Göteborg var mina anhalter.

Nu sitter jag här i en halvtom lägenhet med ett nytt kapitel framför mig. Jag är glad att jag har mina vänner omkring mig som jag kan ringa och komma till när som. 

Framförallt Thomas har varit en klippa i allt detta. En del av er undrar säkert om det är mer än vänskap mellan oss och jag kan garantera att det är det inte. Vi har en fin och djup vänskap som är helt fri från dömande och krav. Jag älskar Thomas som en av mina bästa vänner och komma alltid göra det. Det är synd att vi tappade bort varandra under några år, det kommer inte hända igen!

I jobbiga situationer som denna visar det sig också vilka som är ens riktiga vänner. En del visar sig vara en besvikelse och en del visar sig vara något större. Jag hörde av mig till en person för några dagar sedan. Vi har varit väldigt goda vänner och vi har kunnat prata på ett bra sätt, denne är lika analyserande som jag. Vi har dock samma temperament och rök ihop för 2 år sedan och har inte pratat sen dess. När jag messade och frågade om vi kunde prata fanns det ingen tvekan, självklart kunde vi det. Nu har vi tyvärr ringt om varandra, men jag vet att personen finns där om jag behöver, jag skulle naturligtvis finnas där för denne också. 

Nåväl, det är jobbigt nu. Det finns mycket bakomliggande som jag måste tänka igenom och analysera själv innan jag riktigt kan dela med mig av det, men det kommer.

Min ambition nu är att kunna vara här hemma med mig själv och känna mig tillfreds, att tycka om mitt eget sällskap.

Älska varandra, like there´s no tomorrow!

 Vi lever bara en gång, det vet ni va...?

Peace