Ångesten kryper under mitt skinn.
Helst av allt vill jag bädda ner mig i ett mörkt rum och bara ligga stilla, väldigt länge, det är en ofta återkommande känsla. Känslorna går upp och ner som en bergochdalbana. Natten till igår låg jag vaken länge, mitt i natten och kunde inte ta tränga bort alla dåliga tankar.
Jag måste, måste, hitta ett sätt att laga mig själv.
Vill inte vara en trasig, ångestladdad människa, jag vill vara en stark kvinna som kan vara stolt över vad jag åstadkommit och inte bara minnas alla misstag jag gjort i livet.
Jag är trots allt bara 31 år och ska kanske leva i många år till, då är detta inte ett sätt att leva, med en rastlöshet och oro som suger musten ur mig större delen av tiden.
Jag hakar upp mig på saker och tankar och kan inte stoppa den negativa spiralen, då blir mina tankar sanning. Detta pratade jag och min psykolog om häromdagen, just att jag uppfattar mina tankar som sanningen. Jag har som uppgift till nästa gång vi träffas att inte försöka motarbeta dessa negativa tankar utan att acceptera att de finns där men att de inte nödvändigtvis är sanningen som är huggen i sten.
Om jag tänker att jorden är platt så är den ju inte det, det är bara en tanke som inte är sann. Om jag tänker att jag är värdelös så är det sanning för mig, jag har väldigt svårt att inte tro på det negativa. Skulle jag försöka tänka att det inte är så, att jag faktiskt har ett värde så får jag panik och föväntar mig att någon ska komma och lappa till mig och vråla "TRO för FAN inte att du är något".
Tänk om det fanns en stoppknapp för tankarna så man fick vila, bara en liten stund.
Ta hand om varandra hörni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar