Ännu en

Lägger upp ännu en liten filmsnutt som är oerhört träffande. Jag får så blandade känslor när jag ser dessa små filmer. Dels blir jag ledsen för att jag är som jag är och dels känns det så skönt att äntligen veta att det finns andra som känner som jag, som kan sätta ord på det jag känner men alltid haft svår svårt att förklara.

Jag är väl medveten om att ni som läser kanske inte tittar på dessa filmer jag lägger upp. Men jag råder er, vill ni känna mig och verkligen förstå mig, kunna ställa upp som vänner, då ska ni tar er tiden att titta. 

Klicka

Vad hände i helgen?

Som ni förstår så mådde jag inte direkt prima i helgen.

Jag hade tjejkompisar här hemma och jag hade sett fram emot kvällen, men i fredags gled bäckenet iväg igen och jag hade ont som in i hela helvetet i lördags. Hade även en jobbig session hos Rickard i torsdags som fortfarande låg kvar i sinnet.

Nåväl, under kvällen fick jag först sms från Jens att han och Allan hamnat på samma fest, sms:et var förmodligen menat att ge mig dåligt samvete, vilket lyckades. En stund senare fick jag sms från Allan om samma sak, men han var mer kaxig. De hade visst tjabbat, nån drink hade blivit utvält och Jens hade stuckit i ilska. 

Detta kanske inte låter som så mycket för er som läser, men just nu klarar inte mitt ostabila psyke sån drama. Jag vill bara bli lämnad ifred av båda. 

Leave me the fuck alone!

Igår fick jag även ett mail från Allan där han först ber om ursäkt för i lördags och sedan fortsätter med att han tänker på mig varje dag, att han skäms, att han upplevde att jag inte tyckte han dög och att jag avvisade honom.

Ja visst....det var precis så det gick till.

Mörker

Det sänker sig över mig som en dimma, en oigenomtränglig dimma. Jag vet inte hur jag ska hitta ut.

Det gör ont. Hela tiden. I själen. Jag skrattar och lever, men bara på ytan, inuti är jag som träden ute som fäller sina löv. Ibland vill jag ta fram motorsågen och skära av grenarna för att slippa se allt som faller, vissnar och dör.

Jag är ihålig.

Min tillflyksort

Gymmet. 

När jag tränar glömmer jag allt annat. Missförstå mig inte när jag skriver att min sjukgymnast säger till mig att jag ska ta det lugnt med träningen, givetvis ska jag träna. Det jag inte ska göra är att överdriva träningen som jag gör med det mesta i mitt liv.

Dels klarar min fysik inte så hård träning som jag vill utföra och dels så är det inte bra för mig att ständigt vara på flykt. Just nu kan jag inte hitta någon balans. Så fort jag går från gymmet vill jag gå dit igen. Jag och Millies pappa har pratat om möjligheten att hon ska vara hon honom några extra dagar nån vecka, hon bor ju mer hos mig.

Jag diskuterade detta med Rickard (psykologen), han frågade vad jag skulle göra med den tiden då...Ja, jo, jag skulle väl spendera mer tid på gymmet, på flykt, från min själ. 

Som det ser ut nu så tränar jag ca 4 ggr/v 1-1,5 timmer per gång samt någon powerwalk i veckan. 

Det är inte bara flykten från mitt inre som tar mig till gymmet, det är även jakten på kalorier. Hur mycket jag än tränar så är jag lika missnöjd med min kropp. Både på insidan och på utsidan.

Jag är nervös för imorgon.

BPD

Musik

Jag lyssnar väldigt mycket på musik, olika sorter, i princip allt utom sånt man lyssnar på på rejv och dansband. 

Musik väcker mycket känslor och hittar jag en artist som fånga mina känslor i sina texter så kan jag haka upp mig utan dess like. 

Nyligen fastnade jag för Calling av Moa Lignell, lyssnade på den oräkneliga gånger.

Här är i alla fall ett axplock från olika texter som jag kan identifiera mig med....

"Jag ska aldrig mer säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå"

"Jag kan tänka till det knappt finns något kvar, jag har känslor utan uppehåll"

"Kom inte hit om du vill bli buren, du ser väl att jag är tung nog som det är"

"Jag vet att jag kan fastna i en feber, du har kallat den hänsynslös och kall, där allt jag inte borde sagt blir sagt i alla fall"

"Där ute finns en värld av långa nätter"

"Jag har fastnat med händerna i marken"

"Jag försöker men jag förlorar varje gång. Antingen lämnar de mig eller så lämnar jag dem. Jag skulle förstå om du ångrade dig och vände om"

Allt är från samma artist och jag undrar lite om vi är samma person?

Sömnen och allt annat shit

De sista två nätterna har jag faktiskt sovit! Känns fantastiskt skönt. Jag har haft väldiga sömnproblem den sista tiden och det gör ju inte direkt att sinnet mår bättre. De sista månaderna har jag varit så förvirrad och är fortfarande. Har liksom ingen koll på saker och ting. Häromdagen tappade jag bort min bil! Jag som alltid varit så jävla strukturerad, nu är allt bara helt vimsigt. Men det blir kanske så när man inte mår som man ska i sinnet.

Igår var jag hos Rickard, min psykolog på smärtrehab. Vi hade halvtidsuppföljning av den rehabplan vi satte upp innan kursen började. Tro det eller ej, jag har faktiskt gjort framsteg och jag fick mycket beröm av honom.

Vi diskuterade även att jag ska till psykiatrin på måndag och bli "bedömd". Jag ska träffa en psykolog där som ska avgöra vidare handlingsplan för mig, alltså om jag ska få behandling för min borderline. Både Rickard och PO som jag gått hos under vintern och våren har pratat med denne Martin och lagt fram vad de tycker. Kan nog bli rätt tungt på måndag har jag en känsla av.

Vidare pratade vi om huruvida jag kommer behöver vara mer sjukskriven efter rehabkursens slut. Jag började böla direkt för det känns för mig som ett misslyckande att vara sjukskriven. Men, jag känner nu att jag precis klarar livet och får panik när jag tänker på att jag kanske ska jobba heltid igen om 3 veckor. Både Cecilie, min läkare på rehab, och Rickard tycker dock att det skulle vara bra för mig att vara sjukskriven lite till. Kanske någon vecka till på heltid och sen ett tag på deltid.

Vi kommer i slutet av kursen ha möte där många ska delta för att lägga upp en plan. Min läkare på vc, min arbetsgivare, handläggaren på försäkringskassan, Rickard och Cecilie kommer att vara med. De två sistnämnda kommer vara mina "språkrör" kan man säga.
Ja herregud, hur hamnade jag här kan man undra?

Ja ja. Idag är det lördag. Efter lunch ska Millie till Jens en runda och jag ska träna. Ikväll blir det hemmakväll för mig och Millie, jag planerar att sitta i soffan med ett glas gott vin och göra ingenting... det är ju det jag måste öva på säger dem.... Ja, inte vindrickande då, det har jag stenkoll på, utan att göra ingenting.

Något har hänt

Nu är vi inne på v 5 av 8 på smärtrehab. Jag känner att något har hänt. Jag har inte mindre ont men jag har börjat ta till mig vad de säger. Förstå att jag inte kan rusa på i 200 km/h resten av mitt liv. Jag måste lära mig att slappna av och sänka kraven, acceptera att smärtan alltid kommer att finnas med mig och inte kämpa emot den hela tiden, det gör den bara värre.

Häromdagen gick det upp ett ljus för mig. När jag tänker på min träning så handlar det oftast om att jag vill hinna träna mer. 

Sjukgymnasten tragglar hela tiden att jag inte ska träna så mycket. Jag har hela tiden tänkt att "va fan, träning är ju hälsosamt, om så många andra klarar att träna upp till 7 dagar/v borde jag också kunna det". 

Men, si, så är det inte för att min kropp är inte som andras, den är trasig och skör och jag måste respektera och acceptera det och ge kroppen den återhämtningen den behöver. 

Lyssna på signalerna den sänder ut, inte tänka "okej, nu har jag jävligt ont, bäst att kötta på riktigt ordentligt då" utan kanske tänka "okej, nu behöver jag vila en stund" och faktiskt göra det utan att få dåligt samvete.

Samma sak gäller min själv och mitt sinne. Jag behöver struktur och trygghet i form av vänner och familj omkring mig. Jag behöver inte stormiga förhållanden med diverse män. 

Just nu (kanske inte om en timme, eller imorgon, men just i NUET, där jag ska vara) känns det bra att vara singel och bo själv med Millie. 

Jag vet vart de som älskar och bryr sig om mig finns och jag kan bara lyfta luren, närsom, de finns alltid där.

Denna känsla ska jag försöka hålla fast vid för att undvika ännu en onödig relation.

Jag ska ta del av vad som finns därute för mig, både i form av dejter och saker jag kan hitta på själv eller tillsammans med Millie. 

Igår var jag på en riktig dejt, det har jag aldrig varit förut, och jag undrar verkligen varför. Det var mycket trevligt, blev hämtad här hemma, han hade skjorta, höll upp dörrar och vi åt god mat och hade gott snack.

Det är så det ska vara va?

Söndag förmiddag

Vilken helg det har varit. Mitt vredesmonster gjorde en visit i lördags och rörde upp svart sot, men sedan stack han igen, tror han står kvar nånstans på Avenyn.

Bortsett från detta så har helgen varit perfekt.

Lördagen blev galen, jag och Sarah har skrattat så jag behöver nog inte träna mage på ett bra tag!

Igår softade jag i Jills soffa tills hon kom hem från jobbet. Sen tog vi ett par snacksskålar, varsitt vin glas och satte oss på bakgården. Där satt vi i några timmar och snackade om livet. Vid tio gick vi in och bäddade ner oss i soffan framför Top Gun. Klockan elva sov vi som grisar.

Nu ska vi äta långfrukost och kolla på Sons of anarchy.

Fin skit.

Vänner

Igår var en ypperlig dag. Jag åt värdens godaste kycklingciabatta på Con, hittade mig ett gym och körde en jävla massa böj. Letade mig ut till Sarah på Hönö, förvisso med en del ofrivilliga omvägar, fick god mat. Drack öl, dreglade över Jax, åt ostbågar igen, skrattade, fällde en tår, snackade en väldig massa skit och fick fina komplimanger på sms innan jag somnade.

I natt har jag sovit, och sovit gott. Ikväll ska vi ut och dansa, likaså imorgon.

<3 mina vänner är världens bästa <3

Glädje

Jag har tänkt, funderat och känt väldigt mycket de sista dagarna. Har inte haft några fler breakdowns och det är ju bra. Det känns bra att veta varför jag alltid varit som jag varit, att det inte är mitt "fel" utan att det faktiskt beror på någonting. 

Skönt att ha en förklaring. Nu kan jag liksom hitta en väg, jag har känt mig så fruktansvärt vilsen men nu vet jag vad som behövs för att jag ska kunna må på ett annat sätt.

Jag kommer få leva med denna sjukdomen resten av mitt liv, men jag kan förhoppningsvis lära mig att hantera den på ett konstruktivt sätt. Som min läkare sa, det är en sorg att få en sån här "dom", men nu kan jag hitta verktyg. Slippa hamna i dessa hål av självskadebeteenden och självmordstankar. Kanske till och med känna lycka, på riktigt, ända in i själen.

Som ni vet så har jag haft en tendens att kasta mig in i den ena relationen efter den andra, det är väldigt typiskt för personer med borderline, på grund av rädslan för att vara ensam och övergiven. Just nu känner jag inte det behovet och jag tror det beror väldigt mycket på att jag valt att omge mig av mina fantastiska vänner och min familj som får mig att känna mig älskad och nödvändig.

Jag har inte för avsikt att ge mig in i någon ny djup relation just nu, jag måste hitta min egen väg först. I relationer har jag en tendens att anpassa mig och totalt glömma bort mig själv.

 Däremot har jag för avsikt att dejta. Jag har liksom aldrig dejtat riktigt, jag har bara gett mig in i en relation med första bästa.

Denna veckan har jag varit på dejt ett par gånger. Väldigt avslappnat och trevligt. Jag har varit rak med att jag inte är intresserad av något allvarligt förhållande just nu men att jag gärna umgås på ett otvunget sätt. 

Tankarna på att vara singel, eller ensam, har alltid framkallat ångest hos mig. Inte denna gången. Det känns faktiskt skönt att tänka på att jag och Millie lever vårt liv, precis som vi vill och när hon är hos sin pappa lever jag mitt liv, helt på mina villkor.

Igår körde jag upp till Göteborg och nu sitter jag i Jill och Kris vardagsrum. Jag sov till halv tolv idag, herregud! Jag har ju haft massiva sömnproblem den sista månaden ungefär så det behövdes nog.

Nu ska jag lägga mig i ett bad, sen ner till Con Amor och käka lunch.

Efter det ska jag träna på ett ställe här i stan där jag fixat gästträning.

Framåt kvällningen ska jag ratta bilen ut mot Hönö för att träffa underbara Sarah, det ska bli så jäkla kul och jag känner något som kan liknas vid glädje. 

Imorgon är det fredag och vi ska ägna helgen åt att äta och dricka gott i sällskap av varandra och låååånga samtal.

Förståelse

Det är verkligen så mycket som faller på plats nu. De filmerna jag lagt upp, har ni inte tittat så ta er tiden, är så jävla talande.
Jag har under så lång tid känt mig missförstådd, frustrerad över mina häftiga känsloskiftningar och undrande över varför jag är ledsen jämt.

Nu vet jag att det finns fler som jag. Jag har inte valt att vara som jag är, det vet jag nu. Allt som sägs i klippen är jag, så på pricken. Det är så svårt att sätta ord på känslorna men de som lagt upp dessa har verkligen lyckats!

Jag har fortfarande svårt att ta till mig att jag har borderline, det är så laddat för mig. Men det är samtidigt en lättnad.

En dag i taget!

Tänk..

Ja, tänk att det finns fler som känner som jag...

Spot on

https://www.youtube.com/watch?v=Qt9SOvILMI8&feature=youtube_gdata_player