Det sänker sig över mig som en dimma, en oigenomtränglig dimma. Jag vet inte hur jag ska hitta ut.
Det gör ont. Hela tiden. I själen. Jag skrattar och lever, men bara på ytan, inuti är jag som träden ute som fäller sina löv. Ibland vill jag ta fram motorsågen och skära av grenarna för att slippa se allt som faller, vissnar och dör.
Jag är ihålig.
Håll hoppet uppe om ljusare framtid! Nu vet du iallafall vad det är du kämpar emot.
SvaraRaderaOch kom ihåg, träden dör inte. De bara fäller sina löv. När våren kommer tillbaka så sträcker de upp sig och grönskar i all sin prakt igen! ;-)