2 nätter

Hej på er.

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg när jag inte är helt förblindad av uppgivenhet.

Just nu är jag på jobbet, sitter i rådgivningen och det är en ovanligt lugn fm.

Denna veckan är Millie hos sin pappa hela veckan. Mamma och pappa är bortresta. Jag har varit ganska nervös för hur detta ska gå. Det är inte alltid jag ringer mina föräldrar men jag vet att de finns där om jag skulle behöva det, nu gör de inte det.

Jag har dock försäkrat mig genom att förvarna min syster att jag kanske hör av mig till dem om jag krisar och kan även åka till min älskade Thomas om det skulle behövas.

Två kvällar och nätter har jag haft ensam hemma nu utan att fångas av paniken och göra mig själv illa. Det är inte mycket, men det är två mer än inga.

Jag väntar fortfarande på tid till DBT-teamet. Jag har fått veta att jag ska få träffa dem för bedömning men inte när. Han som satt min diagnos på psykiatrin tror inte det ska vara några problem för mig att få behandligen. Hoppas verkligen det går undan nu. Han i psykiatrin har poängterat för mig att jag fått en snabb handläggning när jag uttryckt min frustration. Ja, det är lätt för honom att säga, för mig har det tagit omkring 20 år.

Jag har fått veta vad som är fel på mig, men har inte fått några som helst verktyg för att hantera felet.

"Om du vill göra dig illa, ring någon, ta en kall dusch, håll en isbit i handen"

Mmm, visst, det har ju verkligen samma effekt.

Att ringa till någon och säga "jag vill göra mig illa" kommer enbart bemötas med ett "ehh, va, är du knäpp, klart du inte ska göra det". Också lätt att säga. Har man hittat något som lindrar det stora svarta så är det svårt att undvika att använda sig av det. Negativ förstärkning.

Jag ägnar mig en hel del åt träning också, även det är ångestdämpande. Jag försöker att tänka på vad jag lärde mig på smärtrehab, att ta det lite lugnt och att alltid lägga in någon rehabövning i varje pass.

Försöker skapa nån slags struktur i träningen och inte fläska på med knäböj i en timme vid varje pass.

Min tanke är 2 konditionspass, 2 styrkepass och 1 bassängpass i veckan med ordningen, kondition, styrka, bassäng, kondition och styrka.

På jobbet tycker jag det funkar. Jag hade inte fixat att jobba heltid. Det går bra när jag är här, men jag är helt slut när jag kommer hem. Igår slutade jag vid lunch och somnade 2 timmar när jag kom hem.

Är sjukskriven på halvtid ungefär november ut om jag inte missminner mig sen får vi se vad som händer.

Kommer jag in på DBT-behandlingen är det inte troligt att jag kan jobba heltid samtidigt.

Man skulle kunna säga att mitt liv är lite stökigt just nu....

Helg

Dessa helger när Millie är hos sin pappa ägnar jag åt att träffa vänner och svira. Känns som om jag är tillbaka till tiden när jag och Linda pluggade ihop och festade hela tiden. Kanske jag festar för mycket... Det må så vara isåfall. Större delen av mina vardagar är jag ledsen, uppgiven, frustrerad, tom, orolig, arg och trött. Jag behöver dessa helger för att släppa och kunna ha någon form av kul. Missförstå mig inte, jag njuter varenda sekund när Millie är hos mig, men efter läggdags är det bara jag och mina tankar här.

Peace

Svart

Det känns som om jag tynar bort.

Hur kan man vara så tom men ändå så uppfylld. Tomheten fyller mig. Jag är borttappad.

Varför? Jag vet inte varför jag är ledsen, arg, glad eller tom. Det är frustrerande. 

Jag är livrädd för hur mitt ska se ut. Tänk om jag aldrig kommer ur denna dalen? 

Tänk om jag aldrig kommer finna någon som kan stå ut med mig och min själ, ingen som kan stå vid min sida och acceptera mig. Varför skulle någon göra det? Jag förstör allt i min väg. Jag gör fint fult. 

Hur ska jag kunna veta vad som är mina riktiga känslor och vad som är min "störning" som spelar mig ett spratt? Hur ska jag våga släppa in någon? Om jag blir ratad, sviken eller knuffad igen kommer jag aldrig att ta mig upp. 

Det känns som om jag balanserar på en tunn lina, på andra sidan finns livet, under mig finns ett helvete. Jag har inget att hålla mig i på vägen över. 

Jag vill att någon ska komma och bära mig över. Hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra, att jag inte behöver vara ensam, vad som än händer. 

Varje dag är en jävla kamp, ett nytt berg att ta sig över. Det är aldrig tyst i mitt huvud, jag analyserar, tänker och grubblar hela tiden. Sysselsätter mig så mycket jag kan, tar på mig masken, men det blir svårare och svårare, jag orkar inte. Vill ta av mig masken och visa mitt riktiga jag, hur skulle jag kunna göra det? 

Jag har inte förmågan att hålla mig själv uppe, vem ska göra det åt mig?

När ska det ta slut?

Människor frågar hur jag mår. I mina öron är det en fråga med ett hopp, ett hopp om att jag ska säga att jag mår mycket bättre så de slipper lägga sin tid på att försöka förstå, att lyssna om jag skulle vilja prata. Ingenting känns förutsättningslöst.

Klockan är halv tio. Jag funderar på vad jag ska göra. Ska jag gå till gymmet? Ska jag ta några av tabletterna doktorn skrivit ut som jag undviker att ta och försöka sova? Tanken på att gå och lägga mig ger mig kalla kårar. Ska jag dricka mig full? Ska jag gå ut och gå? Ska jag sitta här och kedjeröka och lyssna på musik och fortsätta böla? Hur mycket tårar kan det finnas...? Jag har fått torra partier under ögonen av allt lipande.

Ska jag ringa nån? Det ger mig också obehagskänslor...den jag ringer kommer fråga varför jag mår dåligt och jag kommer inte ha något svar.