Sista spiken

Helgen som gick slutade nära nog i katastrof.

Jag fick spendera en natt på PAKA (psykiatriska akutavdelningen).

Nu får det vara nog.

 Jag kan inte gå omkring och låtsas att jag är tipp topp större delen av min tid för att sedan släppa ut allt på en och samma gång, det kommer sluta mer illa än det redan gjort. 

Så, nej, hur många gånger ni än frågar så mår jag inte bra. Även om det ser ut som det, och jag är fullt medveten om att jag kan vara väldigt övertygande. 

Men, ni ser inte in i mig där det ser ut som en vägg målad med drypande svart tjära.

Jag gör mitt bästa att inte se det själv heller, för jag vill ju må bra, vill inte ha ett berg framför mig som jag på något sätt måste ta mig över.

Nu är dock den bittra verkligheten sådan. Jag måste acceptera att jag inte mår väl och framförallt att det är okej att inte må bra. Att det är okej att släppa både mask och gard. 

Att det är okej att sträcka ut en hand och be om hjälp.

Att jag faktiskt har personer omkring mig som vill finnas där och stötta mig, om jag bara låter dem.

Måste försöka inse att jag inte alltid kommer se ut som svart tjära på insidan. Att jag så småningom kommer att må bättre, även om det kommer bli en tuff tid där jag kommer triggas på många sätt.

Så, alla ni, mina vänner som läser detta.

Jag VILL och BEHÖVER ha er hjälp, även om jag ofta ihärdigt menar att jag varken vill eller behöver den.

I söndags bestämde jag att nu får det vara vila från fylleriet ett tag. Jag kan inte hantera större mängder alkohol just nu, det leder mig rakt in i destruktiviteten.

Jag har även gjort mig av med mina främsta 2 självskadeverktyg, ett steg i rätt riktning!

Krama mig bara, fråga inte så mycket!

Krislista

Häromdagen gjorde jag och Petra en krislista. Punkter som jag ska göra om jag känner ett destruktivt beteende tränga sig på. Nummer ett på listan är att skriva, så nu skriver jag. Helst av allt vill jag sätta skalpellen mot låret och känna lättnaden. 

Det är så mycket jag har känslor över. Jag skriver känslor för jag kan inte precisera mer exakt. 

Jag vill ha någon som älskar mig, som vill ta hand om mig, som jag kan ta hand om, som kan vara min stora ek och mitt heroin. 

Å andra sidan så har jag det jävligt bra ensam också. Jag trivs med att bo själv med Millie, tror inte det är min grej att vara sambo. Behöver närhet och kärlek men minst lika mkt utrymme. 

Men, det som jag känner mest över nu är min kropp, as usual. Det är väldigt svårt för mig att prata om min kroppsuppfattning med mina nära. 

Rent logiskt så vet jag att jag inte är enorm, men, hade ni sett det jag ser i spegeln så hade ni förstått mig.

Jag har ständig ångest över vad jag äter, så fort jag ätit börjar jag tänka att jag skulle ätit något annat. Varje morgon är mina två första tankar "vad åt jag igår", och sen vältrar jag mig i ångest över att jag ätit för mycket och nästa tanke är "hoppas dagen går fort så jag kan lägga mig igen". 

Så här har det varit så länge jag kan minnas. Jag har trott det är normalt, har ju liksom aldrig känt till något annat. 

Men, nu har jag insett att det inte är normalt. Att det tar sjukt mycket energi från mig att alltid, konstant, ständigt och jämt tänka på hur vedervärdig jag är och hur jag ska kunna förändra mig själv.

Jag har alltid sökt bekräftelse från det motsatta könet vilket har fått mig att må dåligt. Det har ju alltid varit mitt eget val och jag har aldrig blivit utnyttjad sexuellt (möjligen själsligt), men jag har inte fattat själv att det varit ett destruktivt beteende.

 Förrän nu.

Jag måste kunna bekräfta mig själv. 

Hur i helvete ska jag kunna göra det?

Va?

Kom och titta i min spegel ska ni få se, och förstå vad jag har att kämpa emot.

(Kanske blev lite hoppigt detta inlägget, sry)