Sista spiken

Helgen som gick slutade nära nog i katastrof.

Jag fick spendera en natt på PAKA (psykiatriska akutavdelningen).

Nu får det vara nog.

 Jag kan inte gå omkring och låtsas att jag är tipp topp större delen av min tid för att sedan släppa ut allt på en och samma gång, det kommer sluta mer illa än det redan gjort. 

Så, nej, hur många gånger ni än frågar så mår jag inte bra. Även om det ser ut som det, och jag är fullt medveten om att jag kan vara väldigt övertygande. 

Men, ni ser inte in i mig där det ser ut som en vägg målad med drypande svart tjära.

Jag gör mitt bästa att inte se det själv heller, för jag vill ju må bra, vill inte ha ett berg framför mig som jag på något sätt måste ta mig över.

Nu är dock den bittra verkligheten sådan. Jag måste acceptera att jag inte mår väl och framförallt att det är okej att inte må bra. Att det är okej att släppa både mask och gard. 

Att det är okej att sträcka ut en hand och be om hjälp.

Att jag faktiskt har personer omkring mig som vill finnas där och stötta mig, om jag bara låter dem.

Måste försöka inse att jag inte alltid kommer se ut som svart tjära på insidan. Att jag så småningom kommer att må bättre, även om det kommer bli en tuff tid där jag kommer triggas på många sätt.

Så, alla ni, mina vänner som läser detta.

Jag VILL och BEHÖVER ha er hjälp, även om jag ofta ihärdigt menar att jag varken vill eller behöver den.

I söndags bestämde jag att nu får det vara vila från fylleriet ett tag. Jag kan inte hantera större mängder alkohol just nu, det leder mig rakt in i destruktiviteten.

Jag har även gjort mig av med mina främsta 2 självskadeverktyg, ett steg i rätt riktning!

Krama mig bara, fråga inte så mycket!