Jag skriver en del om mitt mående, jag är rätt öppen. Nu ska jag vara än mer öppen.
Igår reflekterade jag en hel del över mitt liv som varit. Många av de åren som varit har färgats av mitt ostabila sinne. Hur kommer åren som kommer vara? Jag hoppas att de blir bättre än de som gått. För snart 2 år sedan fick jag börja äta Citalopram för 3:e gången i mitt liv. För några månader sedan gick jag över till Cymbalta för att även få hjälp med min smärta. Studier visar att om du behövt återinsättas på SSRI/SNRI 3 gånger eller fler så är risken för ytterligare recidiv om du slutar 75 %. Jag kommer förmodligen få äta något av dessa preparat resten av livet.
Så, när började jag må dåligt egentligen, när började min väg kantas av djupa svarta hål?
Ända sedan jag var liten har jag varit känslig. Några av mina första minnen handlar om ångest, ångest över att bli sjuk eller dö.
När jag var 10 och gick i 4:e klass började mobbingen i skolan. Under mellanstadiet var jag mobbad dagligen och hade smeknamn som köttbullen eller sumo. När jag kom in i korridoren på morgonen stampade mina plågoandar i golvet och tryckte upp sig mot väggarna för att visa att jag tog upp all plats och min tyngd riskerade att rasera golvet under mig. På eftermiddagarna fick jag jacka ur telefonen hemma för att slippa obehagliga samtal.
Jag minns en dag (kanske har berättat detta innan) när jag öppnade min bänk och hittade ett ihoprullat papper med presentsnöre runt...Jag blev så glad att någon gett något till mig.
När jag öppnade den visade det sig vara en Bregottreklam och jag hörde hånskratten omkring mig.
På vårterminen i 6:an blev jag sjuk i salmonella och gick ner en massa i vikt, det blev sommarlov och sen började vi högstadiet och mobbingen upphörde.
7:e klass var ganska lugn men jag trivdes inte i klassen, jag gick kvar med nästan alla som mobbat mig och många av de som låtsats som om de inte märkte mobbingen.
I 8:an bytte jag klass. Första terminen gick bra och jag hade faktiskt ett normalt betyg på 3,1 i snitt. På vårterminen rasade allt. Jag började röka, festa och skolka. Betygen rasade och hemma betedde jag mig som ett svin. Jag hade mycket kontakt med skolsköterskan syster Ingrid och hon skickade mig tillslut till BUP.
Jag var inte där så många gånger vad jag minns och sen följde gymnasieåren i samma anda som 8:an och 9:an. Jag träffade olika terapeuter under denna tiden, festade och skolkade alldeles för mycket och träffade en hel del tveksamma killar som inte direkt stärkte min självkänsla.
När jag tagit studenten åkte jag till England i 5 månader och när jag kom hem därifrån började panikångesten på allvar men jag kunde inte identifiera det som panikångest då. Mina vänner hade ett jävla jobb med mig och tillslut satte de mig i en taxi en natt och tog in mig till PIVA.
Jag blev inlagd på låst avdelning i några dagar och blev sen utskriven med antidepressiva, sömntabletter och lugnande, "tack och hej, klara dig själv". Det var min första vända med antidepressiva. När man börjar en sån behandling är risken för biverkningar stor, så här står det i FASS för förskrivare:
"Suicid/suicidtankar eller klinisk försämring
Depression är associerat med en ökad risk för suicidtankar,
självskador och suicid. Denna risk kvarstår tills signifikant
förbättring inträtt. Eftersom förbättring kan utebli under de första
behandlingsveckorna, eller uppträder ännu senare, bör patienten följas
noggrant till dess förbättring sker. Det är en generell klinisk
erfarenhet att suicidrisken kan öka under de tidiga förbättringsfaserna.
Det
är känt att patienter som tidigare uppvisat suicidalitet eller
patienter med påtagliga suicidtankar innan behandlingen påbörjas har en
ökad risk för suicidtankar eller suicidförsök och bör observeras noga
under behandlingen."
Detta slutade med att jag hamnade på IVA strax efter att jag börjat behandlingen med kroppen full av sömntabletter, lugnande och 2 promille i blodet. Tack igen min älskade vän Thomas för att du räddade mig den kvällen.
Snart efter denna händelse träffade jag han som jag skulle ha mitt första längre förhållande med. Vi var tillsammans i 2 år och detta var rätt lugna sådana.
2004 i januari började jag läsa till sjuksköterska och på sommaren separerade jag och killen.
Därefter följde ett kaotiskt år med extremt mycket ångest och nu började jag inse vad det var för känslor jag hade. Hela min vardag gick ut på att mota bort ångesten...att jag klarade plugget då är för mig en gåta. Under mina 3 år på högskolan då kuggade jag en enda tenta trots att jag de första 2 åren varken knappt åt eller sov. Jag drack alkohol och rökte. Jag rökte även hasch vid något tillfälle och tände snett, fy faan, aldrig mer. Jag ringde runt till alla mina vänner som jag visste rökte sånt ibland och förmanade. Efter det blev ångesten än värre och jag trodde på allvar att jag sabbat något i hjärnan.
På våren 2005 började jag i psykoterapi hos en som hette Marie. Hos henne blev jag kvar i 3 år. När vi avslutade vår kontakt berättade hon att när jag började hos henne hade jag ingen ansiktsmimik överhuvudtaget, hela jag var som en fiolsträng.
Under 2005 träffade jag även Millies pappa. Jag tog examen som syrra i januari 2007 och i oktober 2008 fick vi Millie. Dessa åren var också rätt lugna och jag läste vidare till distriktssköterska.
Vi separerade sommaren 2010 och sen träffade jag en helt vidrig människa från Skåne. Han spenderade nästan ett år med att trycka ner mig och försöka skärma mig från mina vänner. Som tur var avslutade vi relationen och jag började med antidepressiva igen...nu för 3:e gången. Jag kommer inte ihåg när gång nummer 2 var men jag gissar nån gång under 2005. Jag började även med KBT vilket jag fortfarande gör.
Jaa, nu är vi framme vid tiden då jag träffade Jens. Vi spenderade nästan 2 år tillsammans. Jag var i uselt skick när vi träffades och han var en klippa för mig genom hela vårt förhållande. Min psykiska hälsa har varit upp och ner de sista två åren. Förra sommaren försökte jag sluta med Citalopram men det gick rakt åt skogen.
Nu bor jag och Millie själva igen och resten av mitt liv ligger framför mig.
Jag avslutar med en sjukt bra låt.
Peace
och trevlig midsommar ffs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar