Min relation med min före detta fungerade bra. Jag tyckte aldrig vi hade några problem, det insåg jag inte att vi hade förrän den var slut. Jag är ingen lätt människa att leva med. Jag har ofta försökt anpassa mig efter personen jag är med för tillfället, förminskat mig själv för att passa liksom, fattar ni?
Min före detta är och har alltid varit en bra människa och han gjorde inget fel, det är inte han som orsakat vårt uppbrott utan det var helt och hållet jag.
Att det var jag som orsakade uppbrottet betyder inte att det var/är lätt för mig. Jag förstår givetvis att det är jobbigast för honom som blivit sviken, men är det inte så att jag svikit honom mer om jag stannat?
I mitt förra inlägg skrev jag att det saknades vissa ingredienser i vår relation och det gjorde det, men det är sånt som jag insett i efterhand, sånt som till största delen berodde på mig. Jag har inte alls för avsikt att "prata ner" min före detta för jag har inget som helst otalt med honom, jag skulle tvärtom vilja ha en vänskap med honom men har insett att det aldrig kommer att bli så.
Jag skrev även att jag inte ångrat uppbrottet en dag och så är det. Hade jag stannat kvar hade jag blivit kvävd, av mig själv. Vår relation hade allt en relation "ska" ha, men inte det jag behöver, återigen, detta är något jag insett i efterhand och inte något som orsakades av honom. Jag bär all skuld.
Livet är inte en raksträcka och för vissa är topparna och dalarna djupare, jag är en av dessa "vissa". Jag har hanterat denna situationen på bästa sätt utifrån den förmåga jag har. Jag vet att jag aldrig kommer bli förlåten av min fd och vissa av mina nära relationer har förändrats i och med mitt beslut.
Men, som jag skrivit tidigare, det är jag som MÅSTE leva med mig själv resten av livet och jag måste börja anpassa mig efter mig själv, inte efter andra. Om inte jag mår bra, då mår inte heller de jag omger mig med bra.
De jag omger mig med nu, det är de som jag vet alltid kommer finnas där. Vissa har jag förlorat, vissa har jag vunnit tillbaka. Riktiga vänner finns där i vått och torrt, det är med tydlighet bevisat i och med denna händelse.
Ni som läser, ni får döma mig om ni vill, jag tänker från och med nu vara en gås. Ni som känner mig, riktigt känner mig (ni vet vilka ni är och jag älskar er och skattar er vänskap och er stöttning mer än ni anar), ni vet att jag inte är en ond människa, att jag inte är egocentrisk, jag försöker bara hitta rätt väg genom livet, men min ledstjärna har hittills inte varit stark nog.
Men snart så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar