Jag kan vara helt okej i skallen i några timmar, särskilt om jag blir distraherad av till exempel trevligt umgänge. Sen händer något och rullgardinen dras ner igen.
Jag är så jävla trött. Trött på att vara ledsen, trött på äcklig förbannad ångest som kryper under huden.
Har svårt att förstå hur jag kunnat fungera alls de sista veckorna, känns som om jag är i någon form av vakum, eller ett deprimerande väntrum.
Nästa onsdag ska jag åka till mina vänner i en annan stad. Jag önskar jag kunde lägga mig ner och sova tills dess, men det går inte för idag kommer fina lilla Millie hem och då måste jag vara en god mor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar