Jag har inte kunnat formulera mig på ett tag. Jobbar halvtid nu och de timmarna ihop med min överaktiva hjärna och ryggont suger all energi ur mig. När jag jobbar förmiddag lägger jag mig alltid när jag kommer hem och sover i flera timmar. Helt sjukt hur man kan vara så trött hela tiden.
Jag känner mig tom, tom, men ändå uppfylld, av tomheten liksom. Ensam, övergiven, missförstådd. Ihålig. Ledsen, förbannad. Förbannat trött på att detta liksom inte kommer gå över. Ledsen för att jag inte längre kan tänka att jag bara är lite nere, detta är livslångt.
Ledsen över att jag känner att hela jag är ett ok som de omkring mig får bära. Jag försöker att vara till så lite besvär som möjligt. Vill inte dela med mig av hur jag mår när jag ser hoppet i ögonen på de som frågar 'mår du bättre nu?' Jag ser att de hoppas jag ska säga ja för att slippa lyssna på sin trasiga vän.
Jag vill verkligen vara en glad, lugn och harmonisk person som inte behöver tas om hand. Den jag alltid låtsats att jag är. Men så är det inte. Jag behöver tas om hand. Saknar någon som kan rida ut stormen med mig, någon som kan hålla mig i handen, säga "jag älskar dig som du är och stöttar dig i din kamp" För en kamp är det. En kamp mot uppgivenhet och skuggor som lurar i hörnen. Nån som kan vara hos mig när jag föraktar mig själv och säga "du är den finaste för mig". Någon som inte har några krav. Någon som kan krama mig tills det går över, hålla i mina händer när jag vill göra min kropp illa. Som faktiskt tvingar mig att visa mitt riktiga jag, som håller mig fast när jag kämpar emot. Som låter mig sova tryggt med huvudet vilande i knäet.
Men vad inbillar jag mig. Hittade en lapp här hemma där jag i en stund av mycket stormiga känslor bland annat skrivit att kärleken dödar mig.
Hur ska jag våga släppa in någon igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar