Helgen är slut

Helgen är slut och vilken helg det varit. Vänskap, fest, vila, släktingar, nya bekantskaper och glädje.

Nu sitter jag och njuter i min gunga på balkongen. Det blir tidigt i säng ikväll och imorgon ska jag lära mig nya saker på jobbet.

❤

Regn

Ikväll ösregnar det. I love it! Har spenderat kvällen med vänner av olika slag. Jag gillar olikheter. Nu är jag hemma hos en vän och ska sova. Resten av sällskapet är på krogen. Själv ska jag njuta av en god natts sömn. Puss och sov gott alla fina människor. 

Tisdag

Underbar måndagskväll, underbar tisdag på jobbet, härlig tisdagskväll.

Fint umgänge igår, sovmorgon idag och sen amazing patienter. Har inte blivit skälld på en enda gång idag trots 4 timmar i telefonrådgivningen.
Har verkligen gjort nytta på jobbet och lyckats ge hjälp till några av de som behöver det mest. För ska vi vara ärliga så är det inte 90-talister med snuva i ena näsborren som ska uppta vårdens tid. Även om vi såklart ger dem samma vård som de som är döende. Vi gör ingen skillnad.

Middag ute med mina kollegor ikväll och nu ska jag somna med ett leende på läpparna och drämma mig bort till vad som kan komma.

Älska varandra hörrni. ❤

Tillbaka?

Hej på er!

Nu är det väldigt längesedan jag skrev nåt här på bloggen och nu som först har jag börjat sakna att skriva och känna suget efter det.

Funderade väldigt länge på om jag skulle öppna mina tidigare inlägg för fler än de som stod på min läslista, och beslutade att ja, varför inte.

Det finns ingenting att skämmas över, alla desperata, ledsamma, panikslagna inlägg speglar hur jag mådde.

MÅDDE.

Inte MÅR.

Plötsligt händer det kan man säga.

Sedan nästan ett år tillbaka har det vart sjukt jobbigt att vara Emelie. Men, sedan en tid tillbaka har något förändrats. Min syn på saker och ting har förändrats. Mitt humör har förändrats. Hela jag har förändrats känns det som.

Jag är glad. På riktigt. Från insidan och ut.

Jag är även väldigt stolt över mig själv att jag lyckats ta mig ur helvetesgapet. Det har jag inte gjort på egen hand, jag har fått stöttning från många olika håll, men, det är ändå jag som gjort det största jobbet. Och det har inte vart lätt, men nu känns det som om jag är på andra sidan. 

Trodde aldrig jag skulle komma hit.

Mitt liv rullar på med Millie, jobb, vänner, familj och träning. Jag lever fortfarande ensam och trivs väldigt bra med det nu. Det är skönt att bara ha mig själv och Millie att tänka på. Inget att behöva leva upp till. När eller om jag ska ha en relation med någon igen så ska det vara med någon som har båda fötterna på jorden, som är ödmjuk, har humor, visar respekt och vågar ge av sin kärlek ovillkorligen.

Tror och hoppas att jag kommer vara annorlunda i en eventuell framtida relation. Har aldrig förut gått in i ett förhållande och känt mig trygg med mig själv. Nu är jag inte riktigt där ännu att jag känner mig helt trygg med mig själv, men en bra bit på väg i alla fall.

Jag är medveten om att jag inte kommer bli frisk ifrån min sjukdom, men den går att leva med och må bra större delen av tiden.

Det är upp till mig att se till så att det blir så.

Idag har jag lämnat Millie för en vecka hos sin pappa. Det är alltid ledsamt, såklart, två tredjedelar av mitt hjärta är liksom borta i en vecka.

Men, hon har det superbra hos sin pappa och hon är inte långt borta. Blir abstinensen för stor kan jag bara sticka in och träffa henne ett par timmar. Det är så otroligt skönt att jag och Millies pappa kommer så bra överens. Det är väldigt sällan det uppstår problem och gör det det så löser vi dem ganska omgående.

Millie och jag har so far haft en fantastisk sommar. Hon är helt underbar min lilla pojkflicka och vi är så synkade större delen av tiden. Bråkar väldigt sällan. Tänk att hon ska börja skolan om mindre än en månad!

Veckan som kommer har jag en massa kul grejer planerade! Imorgon ska jag ut och käka med världens bästa arbetskamrater. På onsdag ska jag träffa fina Thomas och ett gäng till. Torsdag blir det öl med min kusin som är hemma från Ljungby ett par veckor. Det ska bli jävligt kul, vi ses alldeles för sällan.

Han är polis och jag minns tydligt en gång när jag var på fest i en lokal strax utanför stan, kan väl ha vart runt 16-17 år. Satt precis bredvid en nödutgång med någon form av olagligt införskaffad alkohol i handen när dörren plötsligt öppnas och där står min kusin och han kollegor. :)

Sen är det fredag och då kommer min älskade Mariana som jag också träffar alldles för sällan. Förra sommaren när det krisade totalt i mitt liv tog hon tåget hit och låg bredvid mig i sängen när jag låg där mitt på ljusa dan och drack öl. Tack gode gud (och mellanvården och mina mediciner) att jag inte är där längre!

Det är skärgårdsfest i stan denna veckan så på fredagen ska vi träffas några stycken hemma hos mig och sen kolla på bla Melissa Horn och Hoffmaestro.

På lördagen är det kusinträff men mina två kusiner på mammas sida, så vi blir inte så många. Mina kusiner, deras respektive, min syster och hennes kille och jag...och Mariana som min respektive :D

På söndag lär jag vara trött!

Ta hand om er själva och varandra. Tänk på hur vackert livet egentligen är. Tänk på vilken tur vi har som får vara med om allt vad livet innebär.

Peace!

Sista spiken

Helgen som gick slutade nära nog i katastrof.

Jag fick spendera en natt på PAKA (psykiatriska akutavdelningen).

Nu får det vara nog.

 Jag kan inte gå omkring och låtsas att jag är tipp topp större delen av min tid för att sedan släppa ut allt på en och samma gång, det kommer sluta mer illa än det redan gjort. 

Så, nej, hur många gånger ni än frågar så mår jag inte bra. Även om det ser ut som det, och jag är fullt medveten om att jag kan vara väldigt övertygande. 

Men, ni ser inte in i mig där det ser ut som en vägg målad med drypande svart tjära.

Jag gör mitt bästa att inte se det själv heller, för jag vill ju må bra, vill inte ha ett berg framför mig som jag på något sätt måste ta mig över.

Nu är dock den bittra verkligheten sådan. Jag måste acceptera att jag inte mår väl och framförallt att det är okej att inte må bra. Att det är okej att släppa både mask och gard. 

Att det är okej att sträcka ut en hand och be om hjälp.

Att jag faktiskt har personer omkring mig som vill finnas där och stötta mig, om jag bara låter dem.

Måste försöka inse att jag inte alltid kommer se ut som svart tjära på insidan. Att jag så småningom kommer att må bättre, även om det kommer bli en tuff tid där jag kommer triggas på många sätt.

Så, alla ni, mina vänner som läser detta.

Jag VILL och BEHÖVER ha er hjälp, även om jag ofta ihärdigt menar att jag varken vill eller behöver den.

I söndags bestämde jag att nu får det vara vila från fylleriet ett tag. Jag kan inte hantera större mängder alkohol just nu, det leder mig rakt in i destruktiviteten.

Jag har även gjort mig av med mina främsta 2 självskadeverktyg, ett steg i rätt riktning!

Krama mig bara, fråga inte så mycket!

Krislista

Häromdagen gjorde jag och Petra en krislista. Punkter som jag ska göra om jag känner ett destruktivt beteende tränga sig på. Nummer ett på listan är att skriva, så nu skriver jag. Helst av allt vill jag sätta skalpellen mot låret och känna lättnaden. 

Det är så mycket jag har känslor över. Jag skriver känslor för jag kan inte precisera mer exakt. 

Jag vill ha någon som älskar mig, som vill ta hand om mig, som jag kan ta hand om, som kan vara min stora ek och mitt heroin. 

Å andra sidan så har jag det jävligt bra ensam också. Jag trivs med att bo själv med Millie, tror inte det är min grej att vara sambo. Behöver närhet och kärlek men minst lika mkt utrymme. 

Men, det som jag känner mest över nu är min kropp, as usual. Det är väldigt svårt för mig att prata om min kroppsuppfattning med mina nära. 

Rent logiskt så vet jag att jag inte är enorm, men, hade ni sett det jag ser i spegeln så hade ni förstått mig.

Jag har ständig ångest över vad jag äter, så fort jag ätit börjar jag tänka att jag skulle ätit något annat. Varje morgon är mina två första tankar "vad åt jag igår", och sen vältrar jag mig i ångest över att jag ätit för mycket och nästa tanke är "hoppas dagen går fort så jag kan lägga mig igen". 

Så här har det varit så länge jag kan minnas. Jag har trott det är normalt, har ju liksom aldrig känt till något annat. 

Men, nu har jag insett att det inte är normalt. Att det tar sjukt mycket energi från mig att alltid, konstant, ständigt och jämt tänka på hur vedervärdig jag är och hur jag ska kunna förändra mig själv.

Jag har alltid sökt bekräftelse från det motsatta könet vilket har fått mig att må dåligt. Det har ju alltid varit mitt eget val och jag har aldrig blivit utnyttjad sexuellt (möjligen själsligt), men jag har inte fattat själv att det varit ett destruktivt beteende.

 Förrän nu.

Jag måste kunna bekräfta mig själv. 

Hur i helvete ska jag kunna göra det?

Va?

Kom och titta i min spegel ska ni få se, och förstå vad jag har att kämpa emot.

(Kanske blev lite hoppigt detta inlägget, sry)

 

 

Gör det

Gör det, gör det. Du vet att det känns bättre om du gör det.

Okej.

Kontroll

Jag har ett enormt behov av kontroll, det är ett sätt att reducera ångesten och alla andra obehagliga känslor. Ibland är kontrollerandet bra, ibland mindre bra.

Det jag oftast försöker ta kontroll över är min kost och motion. Förra vintern (tror jag det var) så gjorde min dåvarande PT ett kostprogram till mig i syfte att öka min muskelmassa. Jag åt som en galning i 2-3 veckor sen pallade jag inte mer, det var inget kul kostprogram.

Nu har jag tagit tag i det igen, på egen hand, med mitt eget kostprogram. Målet är att omvandla fett till muskler, tappar jag några kilo på köpet kommer jag bli svinnöjd! Försöker få i mig 2 g protein /kg kroppsvikt/dag, det är en jääävla massa protein kan jag säga. Vill försöka klara det enbart genom kost och slippa lägga in proteinpulver. Jag ligger även på en rätt låg kalorinivå, runt 1200-1300/dag, men, lassar man i sig en massa proteiner, som är kalorisnåla så blir man mätt ändå.

Det är mycket kvarg, ägg, lax och kyckling nu!

Jag har ju alltid brottats med min självbild och alltid velat gå ner "bara lite till". Det har dock oftast inte gått så bra eftersom jag är alldeles för glad i mat och annat gott...typ öl.

Jag har inte bestämt hur länge jag ska hålla på, får väl se hur länge jag pallar.

Nu har jag iaf hållt på i ca 1 v och vägde mig idag. Har gått ner 1,5 kg, gått från 26,9 % fett och 34,2 % muskler till 26,2 % fett och 34,4 % muskler på denna veckan. Kommer kolla vikt och % varje torsdag eller fredag.

Men vem vet, jag kanske bara pallar 1 vecka till, jag är ju minst sagt ombytlig.   

Förresten, tack för era värmade kommentarer!
<3

I första rummet

I ett par månader har jag träffat någon. Jag gillar honom. skulle vi fortsätta ses hade jag fallit för honom, att jag inte gjort det ännu är ett under för mig. Jag faller alltid lätt. Önskar mig allt det som jag skrev om i förra inlägget och hoppas alltid att den jag träffar kan ge mig det.

Jag måste lära mig att ta kontroll över mina känslor. "Normala" människor klarar ett nederlag på ett sunt sätt, jag gör inte det pga min sjukdom. Det är något jag måste acceptera och lära mig att leva därefter, jag måste vara försiktig för att inte hamna i destruktiva relationer som jag gjort ett antal gånger innan. 

Min sjukdom uppstår pga olika faktorer. Dels har jag en medfödd brist, jag har för kort tid mellan händelse och reaktion och dels så har min miljö i uppväxten påverkat mig. Hade jag inte haft den medfödda defekten hade mina uppväxtförhållanden kanske inte påverkat mig som de gjort, men, nu är det så. 

Så, jag har grunnat på hur denna relation ska te sig och hur jag ska bete mig. Har pratat med de jag pratar med om detta och de råder mig att vara mig själv, inte spela ett spel och låtsas vara någon jag inte är, som jag alltid gjort hittills.

Okej. 

Har varit helt rak, öppen och ärlig med denna killen från start. Han har gett mig dubbla budskap. Jag klandrar inte honom för någonting, vet att jag är svår att ha att göra med. 

Men, jag har insett att han kan inte ge mig det jag vill ha just nu.

Så, vad göra?

Vänta och hoppas att det kanske blir bättre och sno in mig mer och mer i något som jag inte vet vad det är? Eller.

Gå vidare, acceptera att han inte var någon som passade i mitt liv för tillfället, inte nöja mig utan slappna av med  mig själv och vänta tills någon som vill ta mig som jag är, stötta mig, bli stöttad av mig, blir hög av kärlek när vi träffas, åtrår mig, som vill vara mitt heroin och som vill att jag ska vara hans heroin, dyker upp?

Alla andra gånger i mitt liv hade jag valt alternativ nummer 1.

Men nu, nu är det min tur. 

Jag väljer nummer 2.

Avslutade relationen idag.

JAG, behöver mer.

Jag sätter mig själv i första rummet.

Peace!

Nytt år

Jag ska inleda med att säga att jag önskar so badly att 2014 blir bättre än 2013.

Mitt liv präglas fortfarande av en massa tomhet, förvirring, ledsamhet, hat, äckel, förebråelse och framförallt kamp. En kamp mot mig själv känns det som. En kamp för att nå acceptans och lugn. En kamp för att hitta en plats, inte nödvändigtvis en fysisk plats utan mer en plats i mitt sinne, där jag kan vila. Känna mig trygg, glad, omtyckt, värdefull, lugn, tillfreds. Om så bara en dag i veckan. Jag brottas ständigt med vem jag ska sätta först, mig själv eller andra. Har alltid haft en tendens att försöka vara andra till lags, därav mitt dåliga humör och temperament, har ju aldrig riktigt varit mig själv. Men, vem är jag att säga att mitt väl och ve går före någon annans?

De sista dagarna har varit väldigt jobbiga. Jag har funderat på olika alternativ i form av hopp, rep och tabletter. Men, Millie är min räddning. Jag kan inte lämna henne. Hon är mitt allt, mitt liv. Jag skulle gå genom helvetets alla kval för henne. Kan knappt förstå att hon är sprungen ur min kropp. Millie är den finaste lilla varelsen jorden skådat. Jag har inget annat val än att gå upp på morgonen och fortsätta mitt patetiska lilla liv, för hennes skull. För Millies skull.

Jag är bara så outsägligt trött. Trött.

Gott nytt år.

Hej

Jag har inte kunnat formulera mig på ett tag. Jobbar halvtid nu och de timmarna ihop med min överaktiva hjärna och ryggont suger all energi ur mig. När jag jobbar förmiddag lägger jag mig alltid när jag kommer hem och sover i flera timmar. Helt sjukt hur man kan vara så trött hela tiden.

Jag känner mig tom, tom, men ändå uppfylld, av tomheten liksom. Ensam, övergiven, missförstådd. Ihålig. Ledsen, förbannad. Förbannat trött på att detta liksom inte kommer gå över. Ledsen för att jag inte längre kan tänka att jag bara är lite nere, detta är livslångt.
Ledsen över att jag känner att hela jag är ett ok som de omkring mig får bära. Jag försöker att vara till så lite besvär som möjligt. Vill inte dela med mig av hur jag mår när jag ser hoppet i ögonen på de som frågar 'mår du bättre nu?' Jag ser att de hoppas jag ska säga ja för att slippa lyssna på sin trasiga vän.
Jag vill verkligen vara en glad, lugn och harmonisk person som inte behöver tas om hand. Den jag alltid låtsats att jag är. Men så är det inte. Jag behöver tas om hand. Saknar någon som kan rida ut stormen med mig, någon som kan hålla mig i handen, säga "jag älskar dig som du är och stöttar dig i din kamp" För en kamp är det. En kamp mot uppgivenhet och skuggor som lurar i hörnen. Nån som kan vara hos mig när jag föraktar mig själv och säga "du är den finaste för mig". Någon som inte har några krav. Någon som kan krama mig tills det går över, hålla i mina händer när jag vill göra min kropp illa. Som faktiskt tvingar mig att visa mitt riktiga jag, som håller mig fast när jag kämpar emot. Som låter mig sova tryggt med huvudet vilande i knäet.
Men vad inbillar jag mig. Hittade en lapp här hemma där jag i en stund av mycket stormiga känslor bland annat skrivit att kärleken dödar mig.
Hur ska jag våga släppa in någon igen?

2 nätter

Hej på er.

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg när jag inte är helt förblindad av uppgivenhet.

Just nu är jag på jobbet, sitter i rådgivningen och det är en ovanligt lugn fm.

Denna veckan är Millie hos sin pappa hela veckan. Mamma och pappa är bortresta. Jag har varit ganska nervös för hur detta ska gå. Det är inte alltid jag ringer mina föräldrar men jag vet att de finns där om jag skulle behöva det, nu gör de inte det.

Jag har dock försäkrat mig genom att förvarna min syster att jag kanske hör av mig till dem om jag krisar och kan även åka till min älskade Thomas om det skulle behövas.

Två kvällar och nätter har jag haft ensam hemma nu utan att fångas av paniken och göra mig själv illa. Det är inte mycket, men det är två mer än inga.

Jag väntar fortfarande på tid till DBT-teamet. Jag har fått veta att jag ska få träffa dem för bedömning men inte när. Han som satt min diagnos på psykiatrin tror inte det ska vara några problem för mig att få behandligen. Hoppas verkligen det går undan nu. Han i psykiatrin har poängterat för mig att jag fått en snabb handläggning när jag uttryckt min frustration. Ja, det är lätt för honom att säga, för mig har det tagit omkring 20 år.

Jag har fått veta vad som är fel på mig, men har inte fått några som helst verktyg för att hantera felet.

"Om du vill göra dig illa, ring någon, ta en kall dusch, håll en isbit i handen"

Mmm, visst, det har ju verkligen samma effekt.

Att ringa till någon och säga "jag vill göra mig illa" kommer enbart bemötas med ett "ehh, va, är du knäpp, klart du inte ska göra det". Också lätt att säga. Har man hittat något som lindrar det stora svarta så är det svårt att undvika att använda sig av det. Negativ förstärkning.

Jag ägnar mig en hel del åt träning också, även det är ångestdämpande. Jag försöker att tänka på vad jag lärde mig på smärtrehab, att ta det lite lugnt och att alltid lägga in någon rehabövning i varje pass.

Försöker skapa nån slags struktur i träningen och inte fläska på med knäböj i en timme vid varje pass.

Min tanke är 2 konditionspass, 2 styrkepass och 1 bassängpass i veckan med ordningen, kondition, styrka, bassäng, kondition och styrka.

På jobbet tycker jag det funkar. Jag hade inte fixat att jobba heltid. Det går bra när jag är här, men jag är helt slut när jag kommer hem. Igår slutade jag vid lunch och somnade 2 timmar när jag kom hem.

Är sjukskriven på halvtid ungefär november ut om jag inte missminner mig sen får vi se vad som händer.

Kommer jag in på DBT-behandlingen är det inte troligt att jag kan jobba heltid samtidigt.

Man skulle kunna säga att mitt liv är lite stökigt just nu....

Helg

Dessa helger när Millie är hos sin pappa ägnar jag åt att träffa vänner och svira. Känns som om jag är tillbaka till tiden när jag och Linda pluggade ihop och festade hela tiden. Kanske jag festar för mycket... Det må så vara isåfall. Större delen av mina vardagar är jag ledsen, uppgiven, frustrerad, tom, orolig, arg och trött. Jag behöver dessa helger för att släppa och kunna ha någon form av kul. Missförstå mig inte, jag njuter varenda sekund när Millie är hos mig, men efter läggdags är det bara jag och mina tankar här.

Peace

Svart

Det känns som om jag tynar bort.

Hur kan man vara så tom men ändå så uppfylld. Tomheten fyller mig. Jag är borttappad.

Varför? Jag vet inte varför jag är ledsen, arg, glad eller tom. Det är frustrerande. 

Jag är livrädd för hur mitt ska se ut. Tänk om jag aldrig kommer ur denna dalen? 

Tänk om jag aldrig kommer finna någon som kan stå ut med mig och min själ, ingen som kan stå vid min sida och acceptera mig. Varför skulle någon göra det? Jag förstör allt i min väg. Jag gör fint fult. 

Hur ska jag kunna veta vad som är mina riktiga känslor och vad som är min "störning" som spelar mig ett spratt? Hur ska jag våga släppa in någon? Om jag blir ratad, sviken eller knuffad igen kommer jag aldrig att ta mig upp. 

Det känns som om jag balanserar på en tunn lina, på andra sidan finns livet, under mig finns ett helvete. Jag har inget att hålla mig i på vägen över. 

Jag vill att någon ska komma och bära mig över. Hålla om mig och säga att allt kommer att bli bra, att jag inte behöver vara ensam, vad som än händer. 

Varje dag är en jävla kamp, ett nytt berg att ta sig över. Det är aldrig tyst i mitt huvud, jag analyserar, tänker och grubblar hela tiden. Sysselsätter mig så mycket jag kan, tar på mig masken, men det blir svårare och svårare, jag orkar inte. Vill ta av mig masken och visa mitt riktiga jag, hur skulle jag kunna göra det? 

Jag har inte förmågan att hålla mig själv uppe, vem ska göra det åt mig?

När ska det ta slut?

Människor frågar hur jag mår. I mina öron är det en fråga med ett hopp, ett hopp om att jag ska säga att jag mår mycket bättre så de slipper lägga sin tid på att försöka förstå, att lyssna om jag skulle vilja prata. Ingenting känns förutsättningslöst.

Klockan är halv tio. Jag funderar på vad jag ska göra. Ska jag gå till gymmet? Ska jag ta några av tabletterna doktorn skrivit ut som jag undviker att ta och försöka sova? Tanken på att gå och lägga mig ger mig kalla kårar. Ska jag dricka mig full? Ska jag gå ut och gå? Ska jag sitta här och kedjeröka och lyssna på musik och fortsätta böla? Hur mycket tårar kan det finnas...? Jag har fått torra partier under ögonen av allt lipande.

Ska jag ringa nån? Det ger mig också obehagskänslor...den jag ringer kommer fråga varför jag mår dåligt och jag kommer inte ha något svar.

Ännu en

Lägger upp ännu en liten filmsnutt som är oerhört träffande. Jag får så blandade känslor när jag ser dessa små filmer. Dels blir jag ledsen för att jag är som jag är och dels känns det så skönt att äntligen veta att det finns andra som känner som jag, som kan sätta ord på det jag känner men alltid haft svår svårt att förklara.

Jag är väl medveten om att ni som läser kanske inte tittar på dessa filmer jag lägger upp. Men jag råder er, vill ni känna mig och verkligen förstå mig, kunna ställa upp som vänner, då ska ni tar er tiden att titta. 

Klicka

Vad hände i helgen?

Som ni förstår så mådde jag inte direkt prima i helgen.

Jag hade tjejkompisar här hemma och jag hade sett fram emot kvällen, men i fredags gled bäckenet iväg igen och jag hade ont som in i hela helvetet i lördags. Hade även en jobbig session hos Rickard i torsdags som fortfarande låg kvar i sinnet.

Nåväl, under kvällen fick jag först sms från Jens att han och Allan hamnat på samma fest, sms:et var förmodligen menat att ge mig dåligt samvete, vilket lyckades. En stund senare fick jag sms från Allan om samma sak, men han var mer kaxig. De hade visst tjabbat, nån drink hade blivit utvält och Jens hade stuckit i ilska. 

Detta kanske inte låter som så mycket för er som läser, men just nu klarar inte mitt ostabila psyke sån drama. Jag vill bara bli lämnad ifred av båda. 

Leave me the fuck alone!

Igår fick jag även ett mail från Allan där han först ber om ursäkt för i lördags och sedan fortsätter med att han tänker på mig varje dag, att han skäms, att han upplevde att jag inte tyckte han dög och att jag avvisade honom.

Ja visst....det var precis så det gick till.

Mörker

Det sänker sig över mig som en dimma, en oigenomtränglig dimma. Jag vet inte hur jag ska hitta ut.

Det gör ont. Hela tiden. I själen. Jag skrattar och lever, men bara på ytan, inuti är jag som träden ute som fäller sina löv. Ibland vill jag ta fram motorsågen och skära av grenarna för att slippa se allt som faller, vissnar och dör.

Jag är ihålig.

Min tillflyksort

Gymmet. 

När jag tränar glömmer jag allt annat. Missförstå mig inte när jag skriver att min sjukgymnast säger till mig att jag ska ta det lugnt med träningen, givetvis ska jag träna. Det jag inte ska göra är att överdriva träningen som jag gör med det mesta i mitt liv.

Dels klarar min fysik inte så hård träning som jag vill utföra och dels så är det inte bra för mig att ständigt vara på flykt. Just nu kan jag inte hitta någon balans. Så fort jag går från gymmet vill jag gå dit igen. Jag och Millies pappa har pratat om möjligheten att hon ska vara hon honom några extra dagar nån vecka, hon bor ju mer hos mig.

Jag diskuterade detta med Rickard (psykologen), han frågade vad jag skulle göra med den tiden då...Ja, jo, jag skulle väl spendera mer tid på gymmet, på flykt, från min själ. 

Som det ser ut nu så tränar jag ca 4 ggr/v 1-1,5 timmer per gång samt någon powerwalk i veckan. 

Det är inte bara flykten från mitt inre som tar mig till gymmet, det är även jakten på kalorier. Hur mycket jag än tränar så är jag lika missnöjd med min kropp. Både på insidan och på utsidan.

Jag är nervös för imorgon.

BPD

Musik

Jag lyssnar väldigt mycket på musik, olika sorter, i princip allt utom sånt man lyssnar på på rejv och dansband. 

Musik väcker mycket känslor och hittar jag en artist som fånga mina känslor i sina texter så kan jag haka upp mig utan dess like. 

Nyligen fastnade jag för Calling av Moa Lignell, lyssnade på den oräkneliga gånger.

Här är i alla fall ett axplock från olika texter som jag kan identifiera mig med....

"Jag ska aldrig mer säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå"

"Jag kan tänka till det knappt finns något kvar, jag har känslor utan uppehåll"

"Kom inte hit om du vill bli buren, du ser väl att jag är tung nog som det är"

"Jag vet att jag kan fastna i en feber, du har kallat den hänsynslös och kall, där allt jag inte borde sagt blir sagt i alla fall"

"Där ute finns en värld av långa nätter"

"Jag har fastnat med händerna i marken"

"Jag försöker men jag förlorar varje gång. Antingen lämnar de mig eller så lämnar jag dem. Jag skulle förstå om du ångrade dig och vände om"

Allt är från samma artist och jag undrar lite om vi är samma person?