Vi har spenderat större delen av dagen hemma, pysslat, tittat på film, fikat och bara haft det mysigt. Jag har svårt med det där att inte göra något alls, väldigt svårt. Så fort jag inte gör något kommer mina skuldkänslor. Över vad kan man undra...över att jag inte är en tillräckligt bra och rolig mamma och flickvän, över att jag inte är ute och rör på mig, över att jag inte tar tag i allt som behöver tas itu med här hemma, osv osv i all jävla oändlighet. Jag och terapeuten pratade en hel del om detta igår, mina skuldkänslor. Jag gissar att vi kommer fortsätta prata om detta eftersom jag inte kan gå genom livet med en ofantlig skugga av skuld liggande över mitt huvud. Vi pratade även om min ständiga trötthet, att det inte är så konstigt att jag känner mig som en trasa stor del av tiden. Jag har ju ytterligare ett heltidsarbete i huvudet som går ut på att hela tiden dra undan mattan för mig själv.
Nåja, nu ska den här knäppgöken ta en öl till innan läggdags. Puss på er.
Ush ja, den där skulden känner man igen...
SvaraRaderaJag älskar verkligen mina två underbara små flickor, men det finns en absolut VIDRIG sak som 2-barnsförälder. Och det är den konstanta skulden!
Är jag med den ena känner jag att jag försummat den andra och vice versa. Är jag med bägge två får jag dåligt samvete över att jag inte kan ge dem den egentid de så gärna vill ha. Hur man än gör så blir det inte bra. Jag kan inte ge dem allt den tid jag vill. Det är hemskt svårt att ge två stycken 100% var när man inte har 200% att ge. Bara tanken på hur det ska kännas när föräldraledigheten är över och det knappt finns någon tid att ge, gör mig faktiskt fysiskt illamående.
Träning vill jag helst göra i klass på gymet, men sedan jag fick barnen har det bara blivit löpträningen här hemmomkring och styrketräning och yoga hemma i huset. Då det är enklare att anpassa efter när barnen är iväg/sover/upptagna så de inte ska sakna mig.
Huset och städningen försummar jag nästan helt under dagarna (kanske dammsuger två gånger under dagen bara) för att vara med barnen istället. Så är jag uppe halva nätterna istället och storstädar, då ingen saknar mig. Inte konstigt att man känner sig slutkörd redan på morgonen, när man bara fått två/tre timmars sömn. Det är ju helt orealistiskt att man ska kunna fortsätta med det när man börjar jobba och ska stiga upp tidigare på morgnarna än jag gör nu. Då ryker ju de timmarnas sömn också...
Kanske borde kanske börja hos en terapeut jag också...
Tänk vad skönt om man någon gång, om så bara för någon minut INTE hade behövt känna sig som Sveriges sämsta mamma!
Kan du rekommendera någon? ;-)