Sista spiken

Helgen som gick slutade nära nog i katastrof.

Jag fick spendera en natt på PAKA (psykiatriska akutavdelningen).

Nu får det vara nog.

 Jag kan inte gå omkring och låtsas att jag är tipp topp större delen av min tid för att sedan släppa ut allt på en och samma gång, det kommer sluta mer illa än det redan gjort. 

Så, nej, hur många gånger ni än frågar så mår jag inte bra. Även om det ser ut som det, och jag är fullt medveten om att jag kan vara väldigt övertygande. 

Men, ni ser inte in i mig där det ser ut som en vägg målad med drypande svart tjära.

Jag gör mitt bästa att inte se det själv heller, för jag vill ju må bra, vill inte ha ett berg framför mig som jag på något sätt måste ta mig över.

Nu är dock den bittra verkligheten sådan. Jag måste acceptera att jag inte mår väl och framförallt att det är okej att inte må bra. Att det är okej att släppa både mask och gard. 

Att det är okej att sträcka ut en hand och be om hjälp.

Att jag faktiskt har personer omkring mig som vill finnas där och stötta mig, om jag bara låter dem.

Måste försöka inse att jag inte alltid kommer se ut som svart tjära på insidan. Att jag så småningom kommer att må bättre, även om det kommer bli en tuff tid där jag kommer triggas på många sätt.

Så, alla ni, mina vänner som läser detta.

Jag VILL och BEHÖVER ha er hjälp, även om jag ofta ihärdigt menar att jag varken vill eller behöver den.

I söndags bestämde jag att nu får det vara vila från fylleriet ett tag. Jag kan inte hantera större mängder alkohol just nu, det leder mig rakt in i destruktiviteten.

Jag har även gjort mig av med mina främsta 2 självskadeverktyg, ett steg i rätt riktning!

Krama mig bara, fråga inte så mycket!

Krislista

Häromdagen gjorde jag och Petra en krislista. Punkter som jag ska göra om jag känner ett destruktivt beteende tränga sig på. Nummer ett på listan är att skriva, så nu skriver jag. Helst av allt vill jag sätta skalpellen mot låret och känna lättnaden. 

Det är så mycket jag har känslor över. Jag skriver känslor för jag kan inte precisera mer exakt. 

Jag vill ha någon som älskar mig, som vill ta hand om mig, som jag kan ta hand om, som kan vara min stora ek och mitt heroin. 

Å andra sidan så har jag det jävligt bra ensam också. Jag trivs med att bo själv med Millie, tror inte det är min grej att vara sambo. Behöver närhet och kärlek men minst lika mkt utrymme. 

Men, det som jag känner mest över nu är min kropp, as usual. Det är väldigt svårt för mig att prata om min kroppsuppfattning med mina nära. 

Rent logiskt så vet jag att jag inte är enorm, men, hade ni sett det jag ser i spegeln så hade ni förstått mig.

Jag har ständig ångest över vad jag äter, så fort jag ätit börjar jag tänka att jag skulle ätit något annat. Varje morgon är mina två första tankar "vad åt jag igår", och sen vältrar jag mig i ångest över att jag ätit för mycket och nästa tanke är "hoppas dagen går fort så jag kan lägga mig igen". 

Så här har det varit så länge jag kan minnas. Jag har trott det är normalt, har ju liksom aldrig känt till något annat. 

Men, nu har jag insett att det inte är normalt. Att det tar sjukt mycket energi från mig att alltid, konstant, ständigt och jämt tänka på hur vedervärdig jag är och hur jag ska kunna förändra mig själv.

Jag har alltid sökt bekräftelse från det motsatta könet vilket har fått mig att må dåligt. Det har ju alltid varit mitt eget val och jag har aldrig blivit utnyttjad sexuellt (möjligen själsligt), men jag har inte fattat själv att det varit ett destruktivt beteende.

 Förrän nu.

Jag måste kunna bekräfta mig själv. 

Hur i helvete ska jag kunna göra det?

Va?

Kom och titta i min spegel ska ni få se, och förstå vad jag har att kämpa emot.

(Kanske blev lite hoppigt detta inlägget, sry)

 

 

Gör det

Gör det, gör det. Du vet att det känns bättre om du gör det.

Okej.

Kontroll

Jag har ett enormt behov av kontroll, det är ett sätt att reducera ångesten och alla andra obehagliga känslor. Ibland är kontrollerandet bra, ibland mindre bra.

Det jag oftast försöker ta kontroll över är min kost och motion. Förra vintern (tror jag det var) så gjorde min dåvarande PT ett kostprogram till mig i syfte att öka min muskelmassa. Jag åt som en galning i 2-3 veckor sen pallade jag inte mer, det var inget kul kostprogram.

Nu har jag tagit tag i det igen, på egen hand, med mitt eget kostprogram. Målet är att omvandla fett till muskler, tappar jag några kilo på köpet kommer jag bli svinnöjd! Försöker få i mig 2 g protein /kg kroppsvikt/dag, det är en jääävla massa protein kan jag säga. Vill försöka klara det enbart genom kost och slippa lägga in proteinpulver. Jag ligger även på en rätt låg kalorinivå, runt 1200-1300/dag, men, lassar man i sig en massa proteiner, som är kalorisnåla så blir man mätt ändå.

Det är mycket kvarg, ägg, lax och kyckling nu!

Jag har ju alltid brottats med min självbild och alltid velat gå ner "bara lite till". Det har dock oftast inte gått så bra eftersom jag är alldeles för glad i mat och annat gott...typ öl.

Jag har inte bestämt hur länge jag ska hålla på, får väl se hur länge jag pallar.

Nu har jag iaf hållt på i ca 1 v och vägde mig idag. Har gått ner 1,5 kg, gått från 26,9 % fett och 34,2 % muskler till 26,2 % fett och 34,4 % muskler på denna veckan. Kommer kolla vikt och % varje torsdag eller fredag.

Men vem vet, jag kanske bara pallar 1 vecka till, jag är ju minst sagt ombytlig.   

Förresten, tack för era värmade kommentarer!
<3

I första rummet

I ett par månader har jag träffat någon. Jag gillar honom. skulle vi fortsätta ses hade jag fallit för honom, att jag inte gjort det ännu är ett under för mig. Jag faller alltid lätt. Önskar mig allt det som jag skrev om i förra inlägget och hoppas alltid att den jag träffar kan ge mig det.

Jag måste lära mig att ta kontroll över mina känslor. "Normala" människor klarar ett nederlag på ett sunt sätt, jag gör inte det pga min sjukdom. Det är något jag måste acceptera och lära mig att leva därefter, jag måste vara försiktig för att inte hamna i destruktiva relationer som jag gjort ett antal gånger innan. 

Min sjukdom uppstår pga olika faktorer. Dels har jag en medfödd brist, jag har för kort tid mellan händelse och reaktion och dels så har min miljö i uppväxten påverkat mig. Hade jag inte haft den medfödda defekten hade mina uppväxtförhållanden kanske inte påverkat mig som de gjort, men, nu är det så. 

Så, jag har grunnat på hur denna relation ska te sig och hur jag ska bete mig. Har pratat med de jag pratar med om detta och de råder mig att vara mig själv, inte spela ett spel och låtsas vara någon jag inte är, som jag alltid gjort hittills.

Okej. 

Har varit helt rak, öppen och ärlig med denna killen från start. Han har gett mig dubbla budskap. Jag klandrar inte honom för någonting, vet att jag är svår att ha att göra med. 

Men, jag har insett att han kan inte ge mig det jag vill ha just nu.

Så, vad göra?

Vänta och hoppas att det kanske blir bättre och sno in mig mer och mer i något som jag inte vet vad det är? Eller.

Gå vidare, acceptera att han inte var någon som passade i mitt liv för tillfället, inte nöja mig utan slappna av med  mig själv och vänta tills någon som vill ta mig som jag är, stötta mig, bli stöttad av mig, blir hög av kärlek när vi träffas, åtrår mig, som vill vara mitt heroin och som vill att jag ska vara hans heroin, dyker upp?

Alla andra gånger i mitt liv hade jag valt alternativ nummer 1.

Men nu, nu är det min tur. 

Jag väljer nummer 2.

Avslutade relationen idag.

JAG, behöver mer.

Jag sätter mig själv i första rummet.

Peace!

Nytt år

Jag ska inleda med att säga att jag önskar so badly att 2014 blir bättre än 2013.

Mitt liv präglas fortfarande av en massa tomhet, förvirring, ledsamhet, hat, äckel, förebråelse och framförallt kamp. En kamp mot mig själv känns det som. En kamp för att nå acceptans och lugn. En kamp för att hitta en plats, inte nödvändigtvis en fysisk plats utan mer en plats i mitt sinne, där jag kan vila. Känna mig trygg, glad, omtyckt, värdefull, lugn, tillfreds. Om så bara en dag i veckan. Jag brottas ständigt med vem jag ska sätta först, mig själv eller andra. Har alltid haft en tendens att försöka vara andra till lags, därav mitt dåliga humör och temperament, har ju aldrig riktigt varit mig själv. Men, vem är jag att säga att mitt väl och ve går före någon annans?

De sista dagarna har varit väldigt jobbiga. Jag har funderat på olika alternativ i form av hopp, rep och tabletter. Men, Millie är min räddning. Jag kan inte lämna henne. Hon är mitt allt, mitt liv. Jag skulle gå genom helvetets alla kval för henne. Kan knappt förstå att hon är sprungen ur min kropp. Millie är den finaste lilla varelsen jorden skådat. Jag har inget annat val än att gå upp på morgonen och fortsätta mitt patetiska lilla liv, för hennes skull. För Millies skull.

Jag är bara så outsägligt trött. Trött.

Gott nytt år.

Hej

Jag har inte kunnat formulera mig på ett tag. Jobbar halvtid nu och de timmarna ihop med min överaktiva hjärna och ryggont suger all energi ur mig. När jag jobbar förmiddag lägger jag mig alltid när jag kommer hem och sover i flera timmar. Helt sjukt hur man kan vara så trött hela tiden.

Jag känner mig tom, tom, men ändå uppfylld, av tomheten liksom. Ensam, övergiven, missförstådd. Ihålig. Ledsen, förbannad. Förbannat trött på att detta liksom inte kommer gå över. Ledsen för att jag inte längre kan tänka att jag bara är lite nere, detta är livslångt.
Ledsen över att jag känner att hela jag är ett ok som de omkring mig får bära. Jag försöker att vara till så lite besvär som möjligt. Vill inte dela med mig av hur jag mår när jag ser hoppet i ögonen på de som frågar 'mår du bättre nu?' Jag ser att de hoppas jag ska säga ja för att slippa lyssna på sin trasiga vän.
Jag vill verkligen vara en glad, lugn och harmonisk person som inte behöver tas om hand. Den jag alltid låtsats att jag är. Men så är det inte. Jag behöver tas om hand. Saknar någon som kan rida ut stormen med mig, någon som kan hålla mig i handen, säga "jag älskar dig som du är och stöttar dig i din kamp" För en kamp är det. En kamp mot uppgivenhet och skuggor som lurar i hörnen. Nån som kan vara hos mig när jag föraktar mig själv och säga "du är den finaste för mig". Någon som inte har några krav. Någon som kan krama mig tills det går över, hålla i mina händer när jag vill göra min kropp illa. Som faktiskt tvingar mig att visa mitt riktiga jag, som håller mig fast när jag kämpar emot. Som låter mig sova tryggt med huvudet vilande i knäet.
Men vad inbillar jag mig. Hittade en lapp här hemma där jag i en stund av mycket stormiga känslor bland annat skrivit att kärleken dödar mig.
Hur ska jag våga släppa in någon igen?