Gör det

Gör det, gör det. Du vet att det känns bättre om du gör det.

Okej.

Kontroll

Jag har ett enormt behov av kontroll, det är ett sätt att reducera ångesten och alla andra obehagliga känslor. Ibland är kontrollerandet bra, ibland mindre bra.

Det jag oftast försöker ta kontroll över är min kost och motion. Förra vintern (tror jag det var) så gjorde min dåvarande PT ett kostprogram till mig i syfte att öka min muskelmassa. Jag åt som en galning i 2-3 veckor sen pallade jag inte mer, det var inget kul kostprogram.

Nu har jag tagit tag i det igen, på egen hand, med mitt eget kostprogram. Målet är att omvandla fett till muskler, tappar jag några kilo på köpet kommer jag bli svinnöjd! Försöker få i mig 2 g protein /kg kroppsvikt/dag, det är en jääävla massa protein kan jag säga. Vill försöka klara det enbart genom kost och slippa lägga in proteinpulver. Jag ligger även på en rätt låg kalorinivå, runt 1200-1300/dag, men, lassar man i sig en massa proteiner, som är kalorisnåla så blir man mätt ändå.

Det är mycket kvarg, ägg, lax och kyckling nu!

Jag har ju alltid brottats med min självbild och alltid velat gå ner "bara lite till". Det har dock oftast inte gått så bra eftersom jag är alldeles för glad i mat och annat gott...typ öl.

Jag har inte bestämt hur länge jag ska hålla på, får väl se hur länge jag pallar.

Nu har jag iaf hållt på i ca 1 v och vägde mig idag. Har gått ner 1,5 kg, gått från 26,9 % fett och 34,2 % muskler till 26,2 % fett och 34,4 % muskler på denna veckan. Kommer kolla vikt och % varje torsdag eller fredag.

Men vem vet, jag kanske bara pallar 1 vecka till, jag är ju minst sagt ombytlig.   

Förresten, tack för era värmade kommentarer!
<3

I första rummet

I ett par månader har jag träffat någon. Jag gillar honom. skulle vi fortsätta ses hade jag fallit för honom, att jag inte gjort det ännu är ett under för mig. Jag faller alltid lätt. Önskar mig allt det som jag skrev om i förra inlägget och hoppas alltid att den jag träffar kan ge mig det.

Jag måste lära mig att ta kontroll över mina känslor. "Normala" människor klarar ett nederlag på ett sunt sätt, jag gör inte det pga min sjukdom. Det är något jag måste acceptera och lära mig att leva därefter, jag måste vara försiktig för att inte hamna i destruktiva relationer som jag gjort ett antal gånger innan. 

Min sjukdom uppstår pga olika faktorer. Dels har jag en medfödd brist, jag har för kort tid mellan händelse och reaktion och dels så har min miljö i uppväxten påverkat mig. Hade jag inte haft den medfödda defekten hade mina uppväxtförhållanden kanske inte påverkat mig som de gjort, men, nu är det så. 

Så, jag har grunnat på hur denna relation ska te sig och hur jag ska bete mig. Har pratat med de jag pratar med om detta och de råder mig att vara mig själv, inte spela ett spel och låtsas vara någon jag inte är, som jag alltid gjort hittills.

Okej. 

Har varit helt rak, öppen och ärlig med denna killen från start. Han har gett mig dubbla budskap. Jag klandrar inte honom för någonting, vet att jag är svår att ha att göra med. 

Men, jag har insett att han kan inte ge mig det jag vill ha just nu.

Så, vad göra?

Vänta och hoppas att det kanske blir bättre och sno in mig mer och mer i något som jag inte vet vad det är? Eller.

Gå vidare, acceptera att han inte var någon som passade i mitt liv för tillfället, inte nöja mig utan slappna av med  mig själv och vänta tills någon som vill ta mig som jag är, stötta mig, bli stöttad av mig, blir hög av kärlek när vi träffas, åtrår mig, som vill vara mitt heroin och som vill att jag ska vara hans heroin, dyker upp?

Alla andra gånger i mitt liv hade jag valt alternativ nummer 1.

Men nu, nu är det min tur. 

Jag väljer nummer 2.

Avslutade relationen idag.

JAG, behöver mer.

Jag sätter mig själv i första rummet.

Peace!

Nytt år

Jag ska inleda med att säga att jag önskar so badly att 2014 blir bättre än 2013.

Mitt liv präglas fortfarande av en massa tomhet, förvirring, ledsamhet, hat, äckel, förebråelse och framförallt kamp. En kamp mot mig själv känns det som. En kamp för att nå acceptans och lugn. En kamp för att hitta en plats, inte nödvändigtvis en fysisk plats utan mer en plats i mitt sinne, där jag kan vila. Känna mig trygg, glad, omtyckt, värdefull, lugn, tillfreds. Om så bara en dag i veckan. Jag brottas ständigt med vem jag ska sätta först, mig själv eller andra. Har alltid haft en tendens att försöka vara andra till lags, därav mitt dåliga humör och temperament, har ju aldrig riktigt varit mig själv. Men, vem är jag att säga att mitt väl och ve går före någon annans?

De sista dagarna har varit väldigt jobbiga. Jag har funderat på olika alternativ i form av hopp, rep och tabletter. Men, Millie är min räddning. Jag kan inte lämna henne. Hon är mitt allt, mitt liv. Jag skulle gå genom helvetets alla kval för henne. Kan knappt förstå att hon är sprungen ur min kropp. Millie är den finaste lilla varelsen jorden skådat. Jag har inget annat val än att gå upp på morgonen och fortsätta mitt patetiska lilla liv, för hennes skull. För Millies skull.

Jag är bara så outsägligt trött. Trött.

Gott nytt år.

Hej

Jag har inte kunnat formulera mig på ett tag. Jobbar halvtid nu och de timmarna ihop med min överaktiva hjärna och ryggont suger all energi ur mig. När jag jobbar förmiddag lägger jag mig alltid när jag kommer hem och sover i flera timmar. Helt sjukt hur man kan vara så trött hela tiden.

Jag känner mig tom, tom, men ändå uppfylld, av tomheten liksom. Ensam, övergiven, missförstådd. Ihålig. Ledsen, förbannad. Förbannat trött på att detta liksom inte kommer gå över. Ledsen för att jag inte längre kan tänka att jag bara är lite nere, detta är livslångt.
Ledsen över att jag känner att hela jag är ett ok som de omkring mig får bära. Jag försöker att vara till så lite besvär som möjligt. Vill inte dela med mig av hur jag mår när jag ser hoppet i ögonen på de som frågar 'mår du bättre nu?' Jag ser att de hoppas jag ska säga ja för att slippa lyssna på sin trasiga vän.
Jag vill verkligen vara en glad, lugn och harmonisk person som inte behöver tas om hand. Den jag alltid låtsats att jag är. Men så är det inte. Jag behöver tas om hand. Saknar någon som kan rida ut stormen med mig, någon som kan hålla mig i handen, säga "jag älskar dig som du är och stöttar dig i din kamp" För en kamp är det. En kamp mot uppgivenhet och skuggor som lurar i hörnen. Nån som kan vara hos mig när jag föraktar mig själv och säga "du är den finaste för mig". Någon som inte har några krav. Någon som kan krama mig tills det går över, hålla i mina händer när jag vill göra min kropp illa. Som faktiskt tvingar mig att visa mitt riktiga jag, som håller mig fast när jag kämpar emot. Som låter mig sova tryggt med huvudet vilande i knäet.
Men vad inbillar jag mig. Hittade en lapp här hemma där jag i en stund av mycket stormiga känslor bland annat skrivit att kärleken dödar mig.
Hur ska jag våga släppa in någon igen?

2 nätter

Hej på er.

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg när jag inte är helt förblindad av uppgivenhet.

Just nu är jag på jobbet, sitter i rådgivningen och det är en ovanligt lugn fm.

Denna veckan är Millie hos sin pappa hela veckan. Mamma och pappa är bortresta. Jag har varit ganska nervös för hur detta ska gå. Det är inte alltid jag ringer mina föräldrar men jag vet att de finns där om jag skulle behöva det, nu gör de inte det.

Jag har dock försäkrat mig genom att förvarna min syster att jag kanske hör av mig till dem om jag krisar och kan även åka till min älskade Thomas om det skulle behövas.

Två kvällar och nätter har jag haft ensam hemma nu utan att fångas av paniken och göra mig själv illa. Det är inte mycket, men det är två mer än inga.

Jag väntar fortfarande på tid till DBT-teamet. Jag har fått veta att jag ska få träffa dem för bedömning men inte när. Han som satt min diagnos på psykiatrin tror inte det ska vara några problem för mig att få behandligen. Hoppas verkligen det går undan nu. Han i psykiatrin har poängterat för mig att jag fått en snabb handläggning när jag uttryckt min frustration. Ja, det är lätt för honom att säga, för mig har det tagit omkring 20 år.

Jag har fått veta vad som är fel på mig, men har inte fått några som helst verktyg för att hantera felet.

"Om du vill göra dig illa, ring någon, ta en kall dusch, håll en isbit i handen"

Mmm, visst, det har ju verkligen samma effekt.

Att ringa till någon och säga "jag vill göra mig illa" kommer enbart bemötas med ett "ehh, va, är du knäpp, klart du inte ska göra det". Också lätt att säga. Har man hittat något som lindrar det stora svarta så är det svårt att undvika att använda sig av det. Negativ förstärkning.

Jag ägnar mig en hel del åt träning också, även det är ångestdämpande. Jag försöker att tänka på vad jag lärde mig på smärtrehab, att ta det lite lugnt och att alltid lägga in någon rehabövning i varje pass.

Försöker skapa nån slags struktur i träningen och inte fläska på med knäböj i en timme vid varje pass.

Min tanke är 2 konditionspass, 2 styrkepass och 1 bassängpass i veckan med ordningen, kondition, styrka, bassäng, kondition och styrka.

På jobbet tycker jag det funkar. Jag hade inte fixat att jobba heltid. Det går bra när jag är här, men jag är helt slut när jag kommer hem. Igår slutade jag vid lunch och somnade 2 timmar när jag kom hem.

Är sjukskriven på halvtid ungefär november ut om jag inte missminner mig sen får vi se vad som händer.

Kommer jag in på DBT-behandlingen är det inte troligt att jag kan jobba heltid samtidigt.

Man skulle kunna säga att mitt liv är lite stökigt just nu....

Helg

Dessa helger när Millie är hos sin pappa ägnar jag åt att träffa vänner och svira. Känns som om jag är tillbaka till tiden när jag och Linda pluggade ihop och festade hela tiden. Kanske jag festar för mycket... Det må så vara isåfall. Större delen av mina vardagar är jag ledsen, uppgiven, frustrerad, tom, orolig, arg och trött. Jag behöver dessa helger för att släppa och kunna ha någon form av kul. Missförstå mig inte, jag njuter varenda sekund när Millie är hos mig, men efter läggdags är det bara jag och mina tankar här.

Peace