Vimsigt

När jag hade som mest besvär av panikångest försökte jag hitta någon strategi för att ta mig igenom episoderna. Jag läste på mycket om vad panikångest egentligen är och insåg tillslut att det inte är farligt, det är bara en känsla. En fruktansvärd, gastkramande jävla känsla, men ändå, bara en känsla som inte kan göra mig illa.

Jag började tänka mig ångesten som en våg som kommer emot mig. Ju mer jag försökte mota bort vågen desto större blev den. Tillslut orkade jag inte hålla den tillbaka och den slukade mig med hull och hår. Så kunde det inte fortsätta så jag bestämde mig för att låta vågen skölja över mig medan den fortfarande bara var en krusning...en liten våg som jag kunde stå emot, som bara ruckade lite på mitt fotfäste men inte slog omkull mig totalt.

Detta har faktiskt funkat, självklart inte alltid, men många gånger.

Igår diskuterade jag och psykologen mina destruktiva tankar om mig själv. Jag hade ju som uppgift att skriva ner en del av dem och jag fick läsa upp det jag skrivit ned för honom.

Hur ska jag komma ifrån dessa tankar?

Mina tankar om mig själv är sanning för mig, men är det verkligen sanningen på riktigt?

Vi pratade om att den Emelie andra människor ser, de som inte känner till mina mörka sidor, den starka, självständiga, ambitiösa och glada Emelie....det kanske är den Emelie som är den äkta egentligen men jag har fastnat i tanken att den svaga, hjälplösa, egoistiska, ledsna fula Emelie är den äkta.

Kan det vara så knasigt?

Hur ska jag då kunna tänka om? Hur ska den bra Emelien kunna brotta ner och sparka ut den andra som vuxit sig så stark under många år?

Jag måste hitta en strategi för detta, liksom en ny vågstrategi, fattar ni?