Sömnlös

Klockan är snart tio över ett, klockan ringer vid sex och jag kan inte sova. Sitter på balkongen, jag och mina funderingar. Borde kunna somna för det har varit ett helsike på jobbet idag, men Jag har huvudvärk och ligger bara och snurrar i sängen... Jag och mina funderingar. Ta över, vem som.

Uff

Tack gode gud för tv:n när man som förälder har en dålig dag. Millie kollar på sommarlov och jag lägger mig en stund igen. Ni behöver inte vara oroliga, vi ska på kalas klockan ett så hon ska inte behöva sitta vid tv:n hela dagen och gå miste om solen.

Vimsigt

När jag hade som mest besvär av panikångest försökte jag hitta någon strategi för att ta mig igenom episoderna. Jag läste på mycket om vad panikångest egentligen är och insåg tillslut att det inte är farligt, det är bara en känsla. En fruktansvärd, gastkramande jävla känsla, men ändå, bara en känsla som inte kan göra mig illa.

Jag började tänka mig ångesten som en våg som kommer emot mig. Ju mer jag försökte mota bort vågen desto större blev den. Tillslut orkade jag inte hålla den tillbaka och den slukade mig med hull och hår. Så kunde det inte fortsätta så jag bestämde mig för att låta vågen skölja över mig medan den fortfarande bara var en krusning...en liten våg som jag kunde stå emot, som bara ruckade lite på mitt fotfäste men inte slog omkull mig totalt.

Detta har faktiskt funkat, självklart inte alltid, men många gånger.

Igår diskuterade jag och psykologen mina destruktiva tankar om mig själv. Jag hade ju som uppgift att skriva ner en del av dem och jag fick läsa upp det jag skrivit ned för honom.

Hur ska jag komma ifrån dessa tankar?

Mina tankar om mig själv är sanning för mig, men är det verkligen sanningen på riktigt?

Vi pratade om att den Emelie andra människor ser, de som inte känner till mina mörka sidor, den starka, självständiga, ambitiösa och glada Emelie....det kanske är den Emelie som är den äkta egentligen men jag har fastnat i tanken att den svaga, hjälplösa, egoistiska, ledsna fula Emelie är den äkta.

Kan det vara så knasigt?

Hur ska jag då kunna tänka om? Hur ska den bra Emelien kunna brotta ner och sparka ut den andra som vuxit sig så stark under många år?

Jag måste hitta en strategi för detta, liksom en ny vågstrategi, fattar ni?

Snart 1 vecka sedan

Ja, snart en vecka sedan mitt senaste breakdown. Känner mig lite lugnare. Jag kan inte ta ansvar för någon annans känslor, bara mina egna.

Imorgon ska jag till psykologen och det ska bli skönt att träffa honom igen. Senaste veckorna har jag haft en stark känsla av att jag är färdig med mitt liv. Vet inte riktigt vad de kommande kanske 30 åren ska innehålla... Det känns liksom tomt. Som en lång blåsig öde väg.

På tisdag fyller jag år. Jag ska inte fira min födelsedag i år mer än att jag önskat mig en middag av Honom. Mitt sinne säger mig att det inte är något att fira.

Totalt avbrott

Ja, på jobbet alltså.

Vi går runt här allihopa och ser lätt förvirrade ut. Vårt journalsystem, eller hela länets journalsystem rättare sagt, ligger nere. Detta innebär att vi har väldigt svårt att jobba överhuvudtaget. Vi har inga receptionslistor på vilka patienter som ska komma till vem och varför, vi har inga journaler alls där man kan kolla sjukdomar, mediciner osv. Ingen på IT vet heller hur länge avbrottet kommer pågå.

I övrigt har jag en hyfsat bra dag idag. Jag är inte helt frisk, har ont i öron och hals och en infektion i ögonen samt hosta. Har fått antibiotika utskrivet idag så jag hoppas jag blir bättre snart. Haft hals- och öronvärk i snart 2 veckor.

Över till något helt annat...

Jag skrev ju för lite sedan om anledningen till att jag och Jens separerade.

Att blixten slog ned och jag föll handlöst för en annan man. Att jag ville följa mina känslor, mina känslor i hjärtat och maggropen.

För er som undrar så kan jag berätta att vi träffas, vi träffas och det känns bra i magen och i hjärtat.

Har du inte ont så du gråter idag?

Det ska vi genast fixa... Säger livet och hånflinar.

Kontroll

Jag har ett enormt kontrollbehov. Har jag inte kontroll över det jag vill så är jag helt flytande. Som vi alla vet så går det inte att ha full kontroll jämt, hur löser jag då dessa situationer?

Jo, jag hittar saker jag faktiskt kan kontrollera och gör det med sjuklig inlevelse, (läs: på ett destruktivt sätt).

Mina kontrollområden har förändrats genom åren men de kommer alltid när jag inte mår bra. Jag letar nu med ljus och lykta efter något jag kan ta full kontroll över som inte är destruktivt. Jag har faktiskt klarat det en gång innan, för snart två år sedan när jag mådde uselt...då slutade jag bita på naglarna, det var något jag hade full kontroll över och som inte var skadligt eller jobbigt för mig själv.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägget, mina tankar behövde komma ut. Igår var en förfärlig dag, jag känner mig helt vilsen och vill bara hitta hem.